Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med helsans gudakraft, för oss att andan draga
Ett nöje redan är — hvad kan oss det betaga?
Månn’ något sinnesqval? vi känna intet brott.
Månn’ lyckan? hon af oss har intet offer fått.
Med lätt och lifligt blod och lika. drift och styrka
Man ser oss lnst och lek och snillets bragder yrka.
I nyttig arbetsro än löper tiden bort,
Och än i skog och mark vi finna den för kort.
Naturen möter oss, som ensam öfverväger
Allt nöje som af konst och fanskap menskan äger.
Det var på gräsets bädd hon oss sin pensel gaf
Och blandade sin färg att måla sommarn af*).
När har hon för vår syn sin fägring ej förklarat,
Af dig ett utrop ryckt, i bergens grottor svaradt?
Och under is och snö ännu ej utan prakt **)
Har.hon ej äfven mig i stundens tjusning bragt?
Då först beklagom oss, när, för att nöjet råka,
Vår slöga tanka skall en tröttsam omgång tråka;
När för en mattad syn naturen undanflyr
Och konsten i dess brist skall aktas kar och dyr.
Hvar ålder, säger du, hvar menska har sitt nöje.
Hör dessa gubbars skratt — hvad vittnar detta löje?
Ett nöje som är lånt och andas med besvär:
Det sanna skrattar ej, dess rum i hjertat är.
O du, som nöjet känt af Astrilds första låga,
Säg, har det dig förmått ett enda ord att våga?
Med möda för sig sjelf det sig förklarat har;
En suck i hemlighet dess enda uttryck var.
Dess ljufva värma gör att först man lifvet känner.
Det ej den yrsel är, som äldre menskan bränner;
Det är den ömma eld, som själen gör förtjust,
Som sjuder hjertat opp, gör vattnadt öga ljust.
Min ungdom! huru skall jag prisa nog ditt värde,
Den sällhet, som du först mitt hjerta känna lärde?
Ack! skall jag gammal bli, må gnistan dock af dig
Derinne hysas än, att återlifva mig.
Men Creutz, jag på ditt fält ej längre bör förblifva:
Dig tillhör, ömma skald, att kärleken beskrifva,
Tillika med dess pris vår ålders ära gör.
Hvem nekar oss vår rätt, när man din lyra hör?
*) «Sommarqväde» af Creutz. **) «Vinterqväde» af Gyllenborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
