Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
studier. Den åtgärd i anseende till sinnets böjande, som i vissa delar
ingen annan än konungens fru moder kunde ombesörja, skall alltför mycket
hafva blifvit försummad. Rikskansleren (M. 6. de la Gardie) hade med
häftighet en gång i denna drottnings närvaro talat om den vårdslöshet,
hvarmed konungens uppfostran sköttes, hvilket hon onådigt ansett och sagt att
dess bröder icke heller läst mycket, men voro dock goda furstar.–-
Det gick ganska långsamt med konungens framsteg i bokvett. Detta
skön-jes äfven af de till uppsigt der vid förordnade rådsherrars berättelse i
senaten. Vid femton års ålder, så nära intill den tiden, då konungen sjelf
skulle tillträda regeringen, hade han föga läst mera än han, vid måttlig
undervisning, borde hafva hunnit läsa omkring det tionde året.
Enkedrott-ningen lyckönskades likväl till konungens synnerliga progresser. Riksrådet
Björnklou skall dock efteråt i tysthet hafva sagt åt sekreteraren Henrik
Höghusen, att det vore ömkeligt huru litet konungen hade lärt, och att han
icke kunde förstå huru Gripenhjelm skulle försvara det. Det var
besynnerligt att alla klagade deröfver, alla sköto skulden på hvarandra, och likväl
blef det ohulpet, utan att någon hade nog ädel dristighet att föreställa med
eftertryck hvad så mycket betydde för fosterlandet och för konungen sjelf
med tiden. Konungens handledare var väl icke dervid utan all skuld, ty
det som bestyrkes af Sjelfva händelserna blifver i historien alltid ostridigt.
Han anförde till sin ursäkt, att den unga prinsen icke haft lust för läsning.
Författaren till Anecdotes de Suéde (Pufendorf) beskyller honom att hafva
saknat skicklighet till att göra sin undervisning behaglig för prinsen, med
tilläggning att han varit mera sysselsatt att bygga sitt hus och sköta sin
trädgård, än att stadga en ung herres eldiga sinne. Konungen skall sjelf
hafva sagt, att dess läromästare aldrig kunde få större glädje än då han
fick tillåtelse att fara på landet, eller resa att tillse huru långt man hunnit
med dess byggnader. För detta nöje skall han icke hafva bekymrat sig
mycket hvad konungen lärde. Pufendorf går än vidare och tillägger honom
den lastbara afsigt att heldst hafva önskat det konungen skulle förblifva
vid all möjlig okunnighet, för att i framtiden göra sig så mycket mer
betydande hos honom; men att utaf ett vårdslöshets fel, ehuru litet det ock
må kunna ursäktas, sluta till de nedrigaste hjertats lyten, när andra bevis
dertill saknas, vore obilligt, och derföre kan jag icke heller antaga denna
alldeles obestyrkta gissning.
«Lika så litet kan man nu med visshet urskilja, huruvida någon
rege-ringslystnad ibland rådsherrarne, efter mångas föreställning i den tiden, hade
haft del i denna konungs släta uppfostran. Anledningar felas väl icke till
en sådan tanke. Pufendorf berättar, att han hade frågat en rådsherre,
hvarföre man så vårdslöst handterade ett så vigtigt ärende, och att denne
svarat, det förmyndarena ansågo detta såsom endast tillhörande deras
omvårdnad, och att de andra af rådet alltid med häftighet bemöttes om de
frågade derefter. När riksråderna friherrar Sten Bjelke, Claes Rålamb och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
