Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Att grefve Oxenstjerna sjelf», fortfar Tegnér, «betraktat sin dikt pi
detta sätt, det bevisar, ntom dikten sjelf, äfven bans yttrande i det korta
företalet. Det beter der, att bans afsigt ingalunda varit att inskränka sig
till blotta beskrifningar, utan att teckna naturens förändringar i de
synpunkter, under hvilka de, s&som afbilder af vär egen ombytlighet, röja sig
för den betraktande, och tala till hjertat likasom till ögat. För en sådan
afsigt var också ämnet af »Dagens stunder» ett lyckligt val. Ty väl är
dagen med ’sina omvexlingar en träffande bild af hela det menskliga lifvet.
Från den första späda morgonlysningen ända till skymningen, till tystnaden
och natten, som med de eviga stjemorna blickar ned öfver grafven, gifves
det i sanning ingen af dagens tider, som icke förebildar menniskans sär*
skilda åldrar och omvexlingar; och öfver det förgängliga lifvets text
predikar hvarje qväll den bergade solen.»–-
«Det är en gammal sägen inom konstläran, att konsten endast är en
efterbildning af naturen. Detta är också utan tvifvel rigtigt, så vida man
dermed förstår naturen i sin idé, icke i verkligheten. Ty hvarken målarens
eller skaldens konst är ett blott inventarium öfver naturen; hon afskrifver
ej verkligheten utan hon förädlar den; hon är till sitt innersta väsen en
realiserad optimism, ett förklaradt verldssystem, en transfiguration af
menskligheten och naturen. Derföre igenkänner man i hvarje äkta konstverk
väl föremålet sjelft, men föremålet sedt i en egen högre dager, sålunda
som det afspeglat sig i konstnärens själ. Häraf kommer det, att ett
individuellt tycke af konstnären sjelf alltid åtföljer hans framställning äfven af
det bekantaste föremål. Lik konungen präglar han intet annat mynt än
det som bär hans egen bild. Sålunda hade grefve Oxenstjerna ett eget sätt
att betrakta den nordiska naturen. Det undföll honom ingen af dess
egenheter, men de framskymta i hans målning, om jag så får uttrycka mig,
liksom genom ett silfverskir. Det är väl den svenska landtbygden, det är
val Vingåkers frejdade trakter, med sina sjöar och lunder, som man
igenkänner; men morgonrodnaden hvilar alltjemt öfver den förklarade nejden:
der ligger ett rosenskimmer öfver det hela, som påminner om en sydligare
himmel; det är som gräset vore friskare, luften varmare och himlen mera
blå. Man tror sig vara, icke i det kulna norden, utan i ett nationaliseradt
Eldorado, fullt af glans och herrlighet.»
Allt detta är lika sannt som det är klart och skönt
uttryckt; men om denna sanning gäller om konstens
sätt i allmänhet att efterbilda naturen, så lärer det
likväl svårligen kunna gälla såsom ett försvar för den
naturbeskrifvande poesien i vanlig mening; ty det är
poesiens uppgift att i idealiserad bild framställa icke
den yttre naturen i dess mångfald af gestalter, utan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
