Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g&ng frän kulturens och förkonstlingens plågor återvända till ett enklare
och naturligare tillstånd. Det är det förlorade paradiset, som menniskan
söker, och skalden förlägger det vanligtvis på landsbygden, der
menskligheten ännu i haAs ögon leker såsom barn vid naturens barm; ty landet är
konstens, liksom barndomen är lifvets, idyll. Genom en lätt förklarlig
förvillelse förkläder menniskan sina önskningar till dunkla minnen; och det
finnes ingen som under lifvets plågor ej någon gång framsuckat de sköna
orden: «Jag, äfven jag, var i Arkadien född», ord, hvilka utgöra, om jag
så far uttrycka mig, liksom inskriften öfver det menskliga hjertat. Häraf
kommer väl också den förunderliga makt, som hvarje lyckad naturmålning
har öfver känsliga sinnen. Det är som man deri igenkände en länge
saknad hembygd; som vVore de enkla gestalterna idel ungdomsvänner; alla vära
barndomsminnen uppstå dervid personligen, och räcka sina små händer, och
se på oss med de klara, oskyldiga ögonen. Jag underställer hvar och en,
som med uppmärksamhet läst Skördarne, om icke just detta är det intryck
de qvarlemna i det hela, och om det icke förekommer enhvar, som såge
han fridens och oskuldens englar alltjemt framskymta mellan den höga säden.
« Skördarne äro en stor poetisk komposition, men likväl i det hela
sammansatt af skiljda och liksom lösa taflor. Det är ingen egentlig
handling, som sammanbinder dem; ty den fortgående skörden kan ej anses som
en sådan, då skördemannen endast såsom ett kollektift begrepp framställes.
Desto mera berömvärd än den konst, hvarmed skalden förstått att förena
de särskilda delarne, och det inre sammanhang, som med en skenbar
nödvändighet sammanknyter det hela, ifrån höbergningen i första sängen ända
till de landtliga brölloppen i den sista. Det är än en poetisk betraktelse,
härledd ur hufvudämnet och ledande dit tillbaka; än en känsla,
omedelbar-ligen väckt af det beskrifna föremålet och som med en naturlig öfvergång
förlorar sig i ett nytt; än en berättelse framvuxen ur ämnet, liksom grenen
ur sin stam, och öfverhöljd med dygdens rikaste frukter. Ingenstädes
märker man en lucka, ingenstädes förekommer det som dessa taflor någonsin
varit åtskiljda. Som en stor blomsterkrans ligger det hela framför oss;
men tråden, som sammanhåller den, är bortgömd under de skiftande bladen.
— Det bör emellertid icke nekas att denna enhet är mera skenbar än
verklig. Den ligger, som den i dikter af denna art måste, egentligen i
skaldens egen känsla, i hans uppfattning och behandling af ämnet, den är, med
ett ord, lyrisk. Det har lyckats honom att undangömma det
fragmentariska i sitt ämne: att helt och hållet upphäfva det var omöjligt. En
naturlig följd häraf är det, att i Skördarne de särskilda skönheterna mera
än annorstädes utgöra det helas.»
Minnestalaren fäster derefter uppmärksamheten på
det goda, menniskoälskande hjerta, som i detta
skaldestycke, liksom i författarens flesta öfriga af den allvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
