Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landskapsmålare pläga, med bortvända ansigten.» — Detta
gäller ncke allenast om figurerna i Skördarne, utan
äfven om figurerna i all beskrifvande poesi, hvilken
alltid, med eller utån figurer, kommer att förblifva en
afart eller urartning af poesi.
De mest omtyckta delarne af detta stora
skaldestycke äro de flera episoder, som der förekomma. I
afseende på dem är anmärkningsvärd «den konst, hvarmed
de äro sammanväfda med det hela. Det märkvärdigaste
härvid är den genialiska lättheten, Sjelfva den organiska
böjlighet, om jag så får säga, hvarmed de sluta sig både
till det föregående och det efterföljande.» Så väl
Tegnér som Atterbom hafva bland dessa episoder
företrädesvis lofordat den i femte sången, som berättar om
sjöfartens ursprung. Huru det prosaiska i denna liksom i
hvarje didaktisk dikt är sammanbundet med det poetiska,
ser man i det sätt, hvarpå denna episod sammanhänger
med det nästföregående. Skalden talar, i sammanhang
med den öfriga höstskörden, äfven om hampans
inberg-ning, hvarvid han utbreder sig öfver den mångfaldiga
nyttan af denna växt. Man nästan väntar att han äfven
skall vidröra hampans användbarhet på tjufvar. Dess
betydelse för sjöfarten genom de starka tåg och segel,
som af densamma tillverkas, gifver honom en anledning
att tala om seglingskonstens uppkomst.
Och hvem af gudar först gaf menskan detta välde?
Bland tusen vådors hot, som sig till motvärn ställde,
Qvem höjde hennes själ till den förmätna håg
Att anförtro sitt lif åt hafvens vilda våg,
Och lärde henne först, bland segrar dem hon funnit,
Den största snillet än uppå naturen vunnit?
Du var det, kärlek, du! som gaf en dödlig mod
Att på ett uppryckt träd förtro sig åt en flod,
Som ur hans häpna famn en älskarinna förde:
Du väckte hans beslut, det var din röst han hörde; *
Och i en okänd fart ledsagande hans lopp,
Det var din lågas eld, som tände snillets opp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
