Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Poemet «Oskuldens Religion» står, enligt Atterboms
åsigt, högre än lärodikten om Odet, genom sin tdjufva
framställning af from religionsvishet; men mera
utmärker det sig dock genom sin sedliga skönhet än genom
en i egentlig mening poetisk». Detta poem sluter sig
till kretsen af de poetiskt religiösa utgjutelser, hvilka i
början af detta århundrade vågade fira den kristna
religionen, såsom en uppfostrarinna till menniskokärlek,
fridsamhet, försonlighet och utöfvandet af alla menskliga
dygder, — hvilka följaktligen, med förbiseende af alla
dogmatiska^ spetsfundigheter, fattade den kristliga
sedo-läran såsom den kristna religionens egentliga kärna och
väsentliga sanning. En sådan rationalistisk åsigt kunde
naturligtvis ej länge undgå näpst af dem, som ansågo
sig bättre förstå kristendomens innehåll. De strängt
or-thodoxas tadel har i detta afseende, såsom bekant är,
drabbat äfven sådana furstar på Zion och parnassen som
Tegnér och Wallin, och Sjelfva den nya Psalmboken
har synts dessa nya troshjeltar alltför öfverflödande på
uppmuntringar till en dygdig vandel. — På
Oxenstjer-nas tid hade man ännu lof att lägga hufvudvigten på
den kristliga moralen, hvarföre också den fromma
skalden utan betänkande besjöng oskuldens religion, och
hans samtid utan betänkande gaf den sitt bifall:
Jag sjunger om den Gud, som, dyrkad utan häpnad,
Af oskulden är med förtröstan lydd;
Ej allmakten, med straffet väpnad,
Men allmakten, som ger beskydd;
Som, i sin storhets verk och godhet lika visad,
Åt menskan på en gång gaf sinnlighet och själ,
Att bli af dess förstånd och kärlek lika prisad
I tankens och i känslans väl.
Hvad ägde stoftets son att dig till gåfva bära,
Om icke dn som skänk hans hjerta tog?
Vårt lof är intet för din ära,
Vår lycka för din mildhet nog.
Må jag då, i den krets der du befallt mig röras,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
