Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för osjelfständig art för att inom den antagna frasens
trånga begränsningar förmå bereda ttfryrnme åt sin egen
individualitet. Det skulle icke vara lätt att igenkänna
Oxenstjemas akademiska föredrag bland hundrade
andra, som bära prägeln af samma vältaliga formalism.
Språkets felaktigheter äro väsentligen beroende af
författarens ensidiga franska bildning och härleda sig från
hans vana att tänka på franska. «Dessa obestämdheter
och oklarheter i uttryck», menar Atterbom, «kunna först
då undanrödjas, när man tänker sig huru meningen skulle
låta på fransyska».–«Man behöfver», säger han
vidare, «ingalunda vrångt nagelfara hvarken författarens tal
eller ens det med stor omsorg utarbetade Äreminnet
(öfver Gustaf Hl), för att påträffa slika bristfälligheter.
Öfverhufvud är han i sin prosa alldeles samma
Oxenstjerna som i sin poesi, således både i felen och
behagen. Mycket af hans vältalighet har värde blott såsom
en fyndig tillfällesrhetorik; högst sirlig men ock lika
hjertligt menad. Mycket har äfven väsentliga skönheter:
oftast ljufva, någongång stora. Kanhända talar i
Äreminnet en anda för vek för sitt ämne, men det är icke
desto mindre ett praktstycke, som framför allt
derigenom tjusar, att det tolkar den redligaste kärlek och
beundran» *).
Men det var ej nog, enligt Atterboms omdöme, att
Oxenstjerna hyste en uteslutande aktning för
Frankrikes klassiska författare: dessa skulle äfven hafva varit
de enda, som han grundligen kände. I den klassiska
litteraturen skulle han, enligt Atterbom, hafva varit «helt
ytligt bevahdrad», med den tyska litteraturen ((alldeles
obekant, och kännande de öfriga nyeuropeiska blott
ofullständigt.» Hvad den klassiska litteraturen angår, så
synes den grekiska hafva varit honom alldeles främmande:
*) Atterbom, Siare och Skalder, 2:dra uppl., III: 261.
Malmström. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
