Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man märker det på det sätt hvarpå han behandlar
grekiska namn, då han säger Hebé i stället för Hebe, IxTon
i stället för IxTon och i allmänhet föredrager de franska
ombildningarne af mythologiska namn; men i latinska
litteraturen torde han böra erkännas hafva haft så goda
studier som de flesta bildade på hans tid. Att de ej
varit mycket grundliga, kan man sluta till af
beskaffenheten af hans öfversättningar från Horatius, såsom det
heter «i samma versslag» som originalet, ehuru man ej
kan tänka sig en värre karrikatur af de Horatianska
versformerna än Oxenstjernas bearbetning. Men detta
missförstånd tillhörde snarare tiden än skalden.
Emellertid ser man härpå att han läst Horatius, och den som
det gjort plägar vanligen hafva läst något annat derjemte.
Hvad de lefvande språken och deras litteraturer angår,
så kan Atterboms slutsats måhända gälla om författarens
ungdom: på sina äldre dagar hade han gjort bekantskap
till och med med tyskarne, bland hvilka han i ett tal
i Vetenskaps-akademien år 1817 uttryckligen talar om
Schiller, Herder och Wieland. Att Miltons och Tassos
öfversättare icke kunde vara obekant med Englands och
Italiens diktkonst, synes böra falla af sig sjelft. Äfven
från hans yngre dagar har man efterbildningar efter
Me-tastasio och citater ur Guarini’s Pastor Fido.
Hvad Tegnér yttrar om Oxenstjernas öfversättning
af Miltons Paradise Lost är i hög grad så väl genialiskt
som träffande i jemförelsen mellan de två skalder, som
nu möttes i detta odödliga verk:
«Af Skördarnes skald väntade man sig naturligtvis ingen medelmåttig
öfversättning; men hvad mången tilläfventyrs icke skulle hafva väntat af
honom var valet af ett sådant original som Milton. Man kan svårligen
tänka sig tvenne naturer mera motsatta, än den milda, längtande,
halfeuc-kande Oxenstjerna ka sångmön på den ena sidan, och på den andra Milton
med sin djupa, manliga men merändels dystra känsla, med sitt högtidliga
och stränga, religiösa eller moraliska allvar, med sin djerfva, jättelika, alla
band söndersprängande inbildning. När den förra älskade dagens mildasken
och blommorna och skörden, så ser man väl på den andra, att han diktat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
