Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i natten och att hans snille ansåg allting för lågt, som änna hade sin plats
inunder 9tjernorna. Härtill kommer äfven att Milton med sitt sublima snille
i ett visst afseende är den regellösaste af alla skalder. Ty han af vik er ej
från reglorna utan han sammanstörtar dem med jättekraft och bygger en ny
poetisk verld på deras ruiner. Derföre kan hans förunderliga dikt ej
inrymmas i någon af de klasser, som man plägar anse som de enda möjliga
för skaldens skapelser. Alla poesiens fyra paradisfloder, den episka och den
lyriska, den didaktiska och den dramatiska, upptar han på en gång i sin
stora poetiska verldsocean. Således har man med rätta anmärkt att diktens
egentliga syftemål är didaktiskt, emedan skalden derigenom ville
«rättfar-diga Guds vägar med menniskan». Episk är den blott genom händelsernas
storhet, och episoderna som röra kriget i himmelen. Men handlingen sjelf
är dramatiskt både anlagd och utförd, och hufvudintresset hvilar väsentligen
från början till slut vid en enda stor tragisk person, den fallna ärkeengeln.
Men lyriskt är poemet slutligen icke blott på enskilda ställen utan äfven, i
allmänhet i hela sin ton och framställning. Derföre utgör ock det
Förlorade Paradiset i poetiskt hänseende en art för sig sjelf, utan förebild och
hittills utan efterföljd; men att derföre vilja förkasta det, är att uppoffra
snillets rättighet för blotta skolgriller. Den makt, hvarmed denna
förunderliga dikt griper in i hvarje djupare och allvarligare sinne, bevisar just
torftigheten af våra vanliga poetiska theorier. Men märkvärdigt är det att
en man som grefve Oxenstjerna, uppfostrad i den så kallade fransyska
smakens tidehvarf och sjelf ansedd som en anhängare deraf, likväl med så varm
benndran och så innerlig kärlek omfattat ett poem sådant som Miltons. Ty
att detta var förhållandet bevisar hans öfversättning tillräckligt. Man
behöfver blott flygtigt jemföra den med De Lille’s perifrastiska bearbetning
af samma original, för att finna huru oändligen djupare och sannare grefve
Oxenstjerna fattat dess anda och skönheter. Med rigtig känsla har han, så
vidt möjligt var, bibehållit dess versslag; och den förändring han infört af
feminina slututgångar i stället för de maskulina i originalet, tyckes mig ge
åt de hårda och liksom afklippta jamberna ett mildare och lenare uttryek.
Man har klandrat denna vekhet såsom stridande mot grundtonen af
framställningen i originalet, och påstått att en omvexling af manliga och
qvinn-liga versslut, sådan som den nyttjas på scenen, skulle här hafva varit mera
passande. Men detta är i min tanka fullkomligt origtigt. Ty endast
genom versens oafbrutna likställighet kunde originalets högtidlighet och allvar
bibehållas. En afvexling skulle här. just genom sitt afbrott, hafva skadat.
Genom den valda metern är högtidligheten ej störd, endast förmildrad. Hon
är ännu densamma, endast mindre kärf, man igenkänner originalets
allvarliga toner, endast sjungna med en lenare och böjligare stämma. För öfrigt
är det hela återgifvet med trohet och sanning, icke blott i orden utan ännu
mera i andan. Den energiska skönheten, Sjelfva de lyriska extaserna i
Miltons diktion, äro med en mästares hand efterbildade. I de mångfaldiga be*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
