Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tation efter Propertius), «emedan», säger han,
«begynnel-sens öfverdådiga vällustighet blir ursäktlig genom den
oförställda ton af ömmare och högre kärlek, i hvilken
den stormande lidelsen — åtminstone under mellanskof
— der upplöses och adlar sig. Denna elegi står alltså
på mellangr&nsen.» Samma undantag gör Atterbom
äfven, kanske med mindre skäl, för poemet till «Rosalie»,
då här ej gerna kan skyllas på något dithyrambiskt
sinnesrus. Uppmaningen till njutning af kärlekens fröjder
är nemligen här ställd till ett gift fruntimmer, som har
en mängd älskare. När hennes otrohet mot sin man blef
bekant, strax, säger skalden,
Strax af de vissna blommors skara,
Hvars vackra ålder flytt sin kos,
Man hörde: «Kors! hnr kan en ros,
Så trolös och så flygtig vara?»
An mer att öka dess förtret,
Hörs här en geting, der en hnmla
Mot hennes fria seder mumla,
Och prisa nässlans ärbarhet.
Men när hon leende forsporde
Hvad skäl som deras ilska dref,
Hon dubbelt flera sälla gjorde
Och dubbelt mera vacker blef.
Ja le, ja le, min Rosalie,
Åt dem som dina nöjen klandra.
Hvad? skall man för att lycklig bli
Begära lof dertill af andra.
Förlåt om Chloé i sin ifver
Mot dina vackra villor svär; —
Hvad harm! det ej med henne är,
Som man så ljuflig synd bedrifver.
Hvad som skall försona kritiken med detta
lättsinniga poem är, enligt Atterboms mening, dess
«sjelfsvål-diga ingifvelses lekande och högst läckra uttryck».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
