Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till dessa anstötliga ungdomssynder af Kellgrens
sångmö vill Atterbom ej heller räkna «Vårvisan» och de
i sanning dithyrambiska orden «På Musiken af Haydns
Roxelane»; och detta år så mycket billigare som begge
åro ganska oskyldiga. Vårvisan hörer till det täckaste
i sin art som vår vittra litteratur äger, och påminner
genom ton och innehåll om det bästa i samma genre af
Dahlgren:
Vinterns välde lyktar,
Och från våra tjell
Bore harmsen flygtar
Högst på lappens ijell.
Uti bergets klyfta
Sippan, späd och rädd,
Ses sitt hufvud lyfta
Upp nr drifvans bädd.
Ren af löfvet höljes
Detta stilla bo,
Der min Daphne döljes
1 en menlös ro.
Vår och kärlek! båda —
Gån att för mitt väl
Med er tjusning råda
I dess unga själ!
Hör, hur staren pladdrar
Upp i björkens topp;
Se, hur fjäriln fladdrar
Kringom rosens knopp.
Se, hur silfret flyter
Utur klippans damm;
Hö*, hur björnen ryter
Sina känslor fram.
»Se, hur vestan leker
Uppå liljans bröst,
Och den sköna smeker
Med en kärlig röst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
