Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro närmare till naturen. Sägom mera begripligt: de
voro okunniga om naturen. Okunnigheten, som
mörkret, förstorar alla föremål. Hinner menniskan en gång
att i allt se det sanna, så upphör dikten, så stannar
förundran, så försvagas passionerna, och allt är blott
hvad det måste vara.»
Såsom en yttring af den inre förändring, som
under skaldens senare lefnadsår med honom försiggick,
och som hos honom alstrade åsigter, hvilka voro
väsentligen skiljaktiga från dem som han under en tidigare
period af sin lefnad förkunnade, har Atterbom med
rätta berömt hans uppsats om andliga poemer och huru
de böra bedömas:
«För att döma med rättvisa om dylika arbeten», säger han, «bör man
se dem med trons mera än med smakens öga. Aristoteles och Longinus,
Cicero och Quintilianus skulle visserligen ej röras eller medelmåttigt röras
af vissa skönheter i Sjelfva Klopstocks Messias. Det är tron allena som
rätt kan fatta den stora försoningens hemlighet, af en Gud som lider, en
Gud som dör; religionen allena, som med heligt ljuf fasa kan fästa en
hvilande blick på taflan af det ohyggligaste mord, med forskning följa,
med tjusning räkna hvarje blödande sår, hvarje skälfvande muskel, hvarje
söndersliten fiber af det oskyldiga, klagande, dödskämpande offret; det är
ändtligen religionen, som skapar en ny ordning af poetisk skönhet, som
tillåter — hvad säger jag? — som fordrar, förädlar, gudomligar de uttryck
och former i stilen, som en verldslig granskare i ett verldsligt skaldeslag
med skäl skulle anse som fel emot smaken.
«Tilläggom en anmärkning, som bör göra denna skildring äfven
begriplig för den otrogna. Hvarje passion, och kärleken i synnerhet, har sitt
eget språk, som blott kan dömas af passionen. Dess Logica och Rhetorica
äro ej Plennings och Vossii. Dess gång är flygt, dess röst är rop, dess
rörelser hänryckningar. Den älskar framför allt att uttömma sitt ämne,
att vända det om på tusen sidor, att återkomma på sina spår, att ofta
upprepa samma tankar och uttryck. Jag påkallar alla läsare af Rousseau’s
El ois e. Hvad solecismer, hvad utsväfningar, hvad tomma utrop, hvad
ledsamma omsägelser, hvad brist af god ton skola ej här puristen, filosofen
och hofvet finna? Hvilken känslolös ropar ej: denne auktor rasar. — Men
J, hänryckte älskare, J, som läsen dessa bref med St. Preux’ och Julies
hjerta; hvad blifver er dom? beundran och tårar. — Nu, hvad är
religionen, den sanna, lefvande religionen, om ej en passion, den renaste, men
ock häftigaste af alla menskliga passioner, den ömmaste af all kärlek?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
