Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Följande år tog Kellgren ut steget på sin nya bana
med sin evigt beundransvärda dikt «Nya Skapelsen».
Den skald, som förut besjungit en Glycére, en Zemire,
en Rosalie, har nu uppfattat kärleken i dess idealiska
gestalt, under hvilken allena den är fullt värdig att af
poesien förherrligas. Den natur, som, enligt hans fordna
läror, var ett blott yttre aggregat af materia för sinnliga
och yttre ändamål, har kärleken här genomträngt med
en lefvande ande, och förklarat och helgat den, så att
den i alla sina skönaste yttringar endast är en reflex af
den menskliga anden och framför allt och öfver allt ett
återsken af och en påminnelse om den älskade.
Död låg naturen för mitt öga,
Djnpt låg hon för min känsla död —
Kom så en flägt ifrån det höga,
Och ljns och lif i verlden böd.
Och ljuset kom, och lifret tändes,
En själ i stela massan flöt,
Allt tog ett anletsdrag som kändes,
En röst, som till mitt hjerta bröt.
Kring rymden nya himlar sträcktes,
Och jorden nya skrudar drog,
Och bildningen och snillet väcktes,
Och skönheten stod upp och log.
Då fann min själ sig himlaburen,
Sig sprungen af en gudastam,
Och såg de under i naturen,
Som aldrig visheten förnam.
Du som af skönhet och behagen
En ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig, och från denna dagen
Jag endast dig i verlden ser.
I allt din lånta teckning kännes,
O evigt samma, evigt ny!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
