Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland Kellgrens papper träffade man efter hans
död tre fragmenter: en påbörjad satir öfver «Förtj ens ten»;
en öfversättning af Youngs första Natt eller Complaint,
samt aSigvarth och Hilma». De två sistnämnda utgöra
ytterligare bevis på den nya rigtningen af skaldens
studier och intressen. Han, liksom redan en stor del af
den svenska allmänheten, hade öfvergifvit den än
skämtande än lärodiktande smaken i poesien för att
öfver-lemna sig åt den djupa naturkänsla som gifvit sig ljud
hos Ossian och Young, i Goldsmith*s «Vicar of
Wake-field» och Goethes «Werther», de båda sistnämnda helt
nyligen utkomna i goda svenska öfversättningar, och
mottagna ’med förtjusningstårar af det då lefvande unga
slägtet. «Sigvarth och Hilma» anslår den ömma,
svärmande, något känslosamma tonen af dessa nya mönster,
men gör det på ett sätt, som förråder att det här icke
är ynglingen, som i sentimental öfverspänning gör sitt
lärospån, utan den mogna mästaren, som pröfvar nya
tonarter på sin lyra. Det är egendomligt att den rena
svärmiska kärlek, som vanligen plägar tillhöra
ynglingaåldern, men som Kellgren i sin ungdom behandlade med
ett visst förakt, skulle gripa hans fantasi i hans
mannaålder, insmyga sig i hans hjerta då det redan var döende
och hämnas genom att bemäktiga sig de sista ljuden af
hans lyra. På brädden af sin egen graf förljufvar han
dödens annalkande skuggor genom bilden af sin
hädangångna älskarinna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
