- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 2. Gustaf III och hans tidehvarf. Akademiska föreläsningar /
201

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Beveka er? — 3 svaren mig: förgäfves! »

Och hasten så allt längre ut och längre
På aldrig återtagna steg och vinken
Med afvig hand och ropen: aldrig mera!

Och skogens suck och strömmens sorl och dalen
Och klippan svara: aldrig, aldrig mera!

Nu minne, saknad, sorg! — J stån mig åter, /

J öfvergifven ej den vän J valden.

Nu, så förblifven evigt hos mig, grymme!

Och för att läka såret af mitt hjerta,

Föröken det, fördubblen det, förtäljen
Hvad Hilma var och hvad jag sjelf har varit.

0 Hilma! Hilma! hvad du var? Jag svär det,

J Svithiods skalder, hören mig — jag svär det:

Ej Ossians sons röst, ej penseln, drucken ,

Af känsla, lif, behag och upphöjd skönhet,

1 svenska Miltons nyktra hand, kan måla
Min Hilmas höga bild, men endast hjertat,

Blott Sigvarths hjerta känner den. — En gudom,

Ej stoftets barn, ej väsen af en dödlig,

Men himmelsk helighet, men englars urbild,

Ack! — för ett ögonblick allena kom hon
På jorden främling, kallade sig Hilma,

Såg mig och log, och sönk uti mitt*sköte;

Sönk och försvann–

Ha! — der i dalens sluttning,

Der stod — der ligger nu i helga spillror —

Min fordna lyckas ljusa tempel: hyddan,

Der under dygdens moderliga vingar
I himlens öppna blick dess ungdom växte
I dagligt stigande behag, att mogna
En dyrbar frukt för kärleken — för döden!

Der lutar, vissnad, kal, ej böjd af ålder,

Men tärd af maskens dolda stygn och sorgen
Och kalla vindens gift, den trogna eken,

Som tog min sällhet i sin tysta skugga —

Der, vid dess rötter — fordom! — flöt en källa
Med sakta sorl, i återförda hvirflar;

Af hennes bräddar drack den friska rosen
Och liljan kysste sig i hennes spegel —

Hit kom min Hilma, när, vid dagens sänkning,

De matta strålar halka längs åt dalen:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:42:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/2/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free