Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
, Lätt kom hon som en vårflägt öfver fältet;
Och, såsom blomstret för de blida vindar,
Så sönlT och uppsteg blomstret i dess fotspår —
Här satte hon sig ensam med sin oskald,
Och vestan lekte i dess öppna slöja,
Och böljan såg hvad aldrig dagens öga —
«Tyst som en vålnad der vid häcken låg jag
Och mina blickar drucko himmelsk vällast: —
Men falska löfvet hviskade min gömsla —
Ett rop af Hilma — Sigvarth för dess fötter —
0 fröjd! na ser jag målet för min smärta,
Och lifvets måL — Nu sjunker vandrarns fotspår
1 dalden mer och mer. — Nu skymtar, ryslig,
Vid nakna tallens fot den mörka floden,
Tyst, evigt sofvande, ej väckt af vindar,
Ej hvälfd af vågor. — Ser jag ej den gamle,
Som nickar vänligt med sin kala hjessa,
Och lutar sig åt gent motsatta stranden;
Och slamret höres af den lösta kedjan.
Så nickar än en gång och fäster rodret
Och bryter vassens rygg med omvänd åra,
Och klyfver tyst den svarta, sega böljan.
]£tt rop! — mitt namn! Jag kommer, ja jag kommer.
Långt är ej steget öfver lifvets gränser;
Långt är det ej och icke svårt att våga
När Hilmas röst på andra stranden ropar.
Med sådana ånyo föryngrade känslor, med en
sådan åter förädlad fantasi öfvergick Kellgren till ett bättre
lif endast 43 år gammal. Hans betydelse för vår
vitterhet så i sina brister som sina förtjenster, har jag nu efter
bästa förmåga sökt framställa. Den är icke af det
förgängliga slag som förlorar sig i en menniskoålder: den
skall fortlefva, ånyo undersökas och måhända
annorlunda uppskattas efter århundraden. Under en
jemförelsevis kort lifstid hann han mycket uträtta: men han
var en ibland de få lycklige i vårt fädernesland, som,
genom en högsinnad konungs frikos tighet, fick ostörd egna
alla sina krafter uteslutande åt de höga föremål, som
han kände utgöra sin lefnads kallelse. Också kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
