Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man var i dessa gamla tider långt mera ömtålig för
kritik än i våra mera härdade dagar: den poetiska
nybörjaren kände sig svårt förnärmad af de i Sjelfva verket
rätt fogliga tillrättavisningar han erhållit, och lät af sin
sårade fåfänga förleda sig till en annan och ännu värre
oförsigtighet, nem^gen att på ett rätt näsvist sätt
besvara kritiken. Nu först blef det fullständigt allarm i
det kritiska lägret, och en långvarig polemik uppstod,
som ändtligen öfvergick till fullständig skandal, de
illustra antagonisterna till föga heder. Detaljerna af
denna strid, som till en stor del bestå af ordrytterier
och barnsliga dispyter om glosor, förbigå vi. Några
hufvudpunkter kan det våra af intresse att vidröra, dels
för att ådagalägga de tvistande för vår litterära
utveckling så vigtiga personernas då varande bildning och
sinnesart, dels för att visa den vittra kritikens ståndpunkt
på den tiden. — Kellgren medgifver redan i början af
sin recension att Leopolds ode fördelaktigt utmärker
sig framför massan af de skaldeförsök, som af samma
anledning blifvit framkallade, att «der saknas hvarken
bildningskraft eller qvickhet» — bildning betyder det
samma som inbillning —; «hvad skada», tillägger han,
«att ofta bildningsgåfvan liknar en feberyra och
qvick-heten en flågeld, och att ord och meningar ofta brukas,
som hvarken äro vanliga eller tydliga». De
anmärkningar, man funne billigt att göra, borde så mycket mindre
såra auktorn, af hvars ungdom man ägde skäl att vänta
förbättring, som det aldrig borde kunna smickra en
författare af verklig förtjenst ätt vinna bifall af en
okunnig allmänhet, som vördar och beundrar hvad den ej
kan begripa. Odit profanum vulgus. «Om man fordrar
att i en ode snillet bör taga en djerfvare utflygt; om
förnuftet ej får lof att utstaka dess kosa, bör det likväl
på långt håll alltid följa dess spår och kalla det
tillbaka, då det löper fara att förvilla sig. Ju okördare
de vägar äro, som snillet vågar bana sig, ju mera ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
