Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der man begynt få smak för vitterhet, skulle en mängd
af sådana småkritiei och legoförfattare vara äfven så
oundviklig som en mängd af flugor sommartiden vid ett
väl anrättadt bord. Man har lust af att se huru de låta
köpa sina dagliga rhapsodier ur det ganska filosofiska
skäl «att befria oss från ledsnaden, denna förminskning
af vår varelse». Det är nog troligt att de som vilja läsa
deras skrifter, mera förlora af sina penningar än de vinna
i sin varelse; men hvarföre icke fördraga dem om de
äro oundvikliga? För min del fördrager jag dem
ganska väl, Oaktadt alla de fel, som kunna gifva mig
anledning att frukta dem.»
Leopold fortsätter:
ctJag har då den äran att ganska npprigtigt förklara: det jag af allt
hjerta unnar begge mina herrar kritici att, så länge de behaga, stöfva
efter de fel, som kunna finnas i hvad jag redan skrifvit eller tilläfventyrs
framdeles varder skrifvandesj och detta emedan man icke bör binda munnen
till på oxen som tröskar. Men om någon gång det skulle hända att
her-rarae råkade löpa miste om spåret, och någon vore nog djerf att le deråt,
så anhåller jag Ödmjukligen att icke mera tagas för hufvudet för en sådan
förmätenhet: och detta emedan jag säger om att stå i Stockholms-Posten
det samma som Koscuis sade om att gå på theatern: Jag har likväl
lef-vat med äran. Till er, min herre, såsom utgifvare af detta papper, får
jag adressera hvad jag någon gång lärt i en af forntidens idyller: Min
vän, låt din drift beta i mitt gräs, men laga att den icke stångar mig» *).
I sitt svar på denna skrifvelse söker Kellgren
för-gäfves att under ett temligen tvunget satiriskt grin dölja
sin surmulenhet. En författare har sagt att ironien, om
den ej med synnerlig finhet och glädtighet behandlas,
snart blifver tröttande. Den är i denna skriftvexling
ofta ganska tung och missmodig och vill aldrig taga en
ända. Kellgrens svar denna gång, äfvensom hans
polemik mot Leopold ända intill slutet, bär spår af det
dåligaste humör, hvilket illa anstod hans glada ansigte.
«Vi skulle utan tvifvel båda två, liksom allmänheten,
vara glada att snart få se slutet på allt det plumpa ovett,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
