Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Det vanliga Er det verlden är fall af. Det är stora dagen — skum,
halfklar, ganska vacker. Men sinnet söker evigt det nya och fullkomliga:
tar med häftighet det ena, di det ej kan få det andra. Som det nya är
en större rörelse i naturen, s& är det ock en upplifning för menskliga
själen. Det är en glad högtid för hela vittra hopen; och för granskaren och
kännaren en blick af morgonsolen!»
«Under begge dessa synpunkter är Spastara något skattbart och skönt.
Full af vildhet och snille, af fel och skönhet; af irrsprång, som man aldrig
såg, och blixtar af inbillning» o. s. v.
Mot slutet stiger recensentens värma nästan till
kokpunkten:
«Det är roligt att se den verkan detta stycke gör på den andra
rimmargrödan. I kännen dem, mina herrar, dessa behagliga trånare, som
aldrig’ hinna själen: dessa ännu mjölkblöta idislande kalfvar, som kesa
rasande för det minsta ovana. — O, det blir väl något af erl hvad? regelns
okdragare; det evigt trampades senatorer.»
«Jag begriper ej hans versifikation! säger en af dem — småhög,
impertinent, sjelftillräcklig. Begriper ej! J kännen väl Lotta, mine herrar,
som aldrig begriper huru Nancy’s två sköna ögon kunna heta så sköna.
«De äro ju ej mina», säger hon i sin lilla själ. — Versi fikat i o nen är, sedan
ett visst litet snilles vissa lilla period, ett kraft-, konst-, under- och
markt-schreyer-ord, med hvilket till allas förgapning — gamla tänder göras nya,
en blek vattnig hungerhy göres ung och täck, all slags snillets tvinsot
hjelpes. FlorearU artes! Men vet ni väl hvad versifikation är? Ni, min
herre, som lärt att småle åt charlatanen. Det samma, som lopp och
karakter i musiken: när tonernas gång, stark, len eller måttad (sic, modererad?),
ej är bruten utan då, när brottet är en större skönhet; när harmonien
säger det känslan vill. Den tungaste (sic) rad kan vara ett mästerstycke af
versifikation. Ni torde känna denna sköna misshagliga hos VirgH:
«Stridenti miserum stipula disperdere carmen»,
eller detta exempel ur ett annat skaldestycke:
« Brusar, fraggande, våldsam, gnyende, gruflig i vågen».
Versifikation är då ej den lätthet, som naturligeu tillhör lapprit.
Allt stort och af värde har en viss tyngd; men också vigt. Dock — ingen
bör lida — dock har ni, min herre, rätt — att när vatten är bra rinnande
så är det godt vatten.»
«Allt är högt eller måttligt eller litet. Hvart snille placerar sig i. sin
region. Men när en inbillning tar de små, så börja de glittra med sina
nätta, täcka fördelar, och fas-grina och ropa huru grufligt man faller
der-uppifrån! Ack, mine herrar, gören naturen rätt! Den låga ljungen har
ock behagliga blommor: den låga ljungen blåser aldrig ner. Men är det ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
