Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ädlare att vara en hög, om ock något oskaplig ceder. Annars! allt ondt
har sin kur. Kryp, min vittra vän, på fyra fotter, så faller du ej så högt!
–«Men, men, ser ni denna oordningen, denna vildheten! det är stort!
starkt!» O rena, nätta hufvuden! af den goda smaken fejade, på den lilla
lyckliga småherr-krediten täckt möblerade! Jag förstår er; J hafven rätt.
Nataren är ej sopad och städad: den behagar er intet.»
«Men J, läsen, belönte af nöjet, J ädlare, som kunnen älska snillet,
som hafven nog upprätt själ att förlåta en missflygt för det stora
bemödandet. — År det ej vackert att se det vågade? Hvar är annars vägen till
detta höga och fullkomliga? Låt örnen, den ursinniga fogeln, bränna sina
vingar mot solen. Er natur, mine herrar, bor ej vara ett hönshus, och
edra själar ej evigt familjens oskyldiga barn, som visst tro att verlden ej
har något underligare öch sötare än kycklingarne som de mata.»
Det var naturligt att så sällsamma åsigter, uttalade
i så sällsam form, icke skulle undgå den muntra
samtidens begabberi. Också påträffar man i Posten innan
årets slut*) en galimathias, som tydligen är ämnad till
en persiflage öfver Thorilds och hans vänners dunkla,
pregnanta och tvärhuggna utgjutelser. Saken var den,
att mängden ännu icke förstod Thorild och hans nya
läror, och att de få, som förstodo dem, ännu ofta roade
sig med att afsigtligen missförstå och vränga dem.
Äfven de versificerade stycken, som förekomma i
denna årgång, hafva stundom en annan och bättre ton
än det blotta gäckeriets och frivolitetens, och ega i
allmänhet äfven under skämtets form en allvarligare
betydelse än de förra årgångarnes, som icke syntes hafva
något högre ändamål än att väcka löjets bifall hos råare
sinnen. Redan första numret af 1783 års
Stockholms-Post innehåller ett poetiskt program af högt esthetiskt
värde, nemligen «Foglarnas Vitterhets-akademi» —
hvilket, såsom bekant, år en satir öfver vittra samfund, som
tillegna sig doms- och belöningsrätt. Posten hade aldrig
visat sig rätt benägen för dylika stiftelser. I en artikel af
år 1781 **) yttras redan: «De i senare tider på flera stäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
