Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty den förnäme kan ej grafra,
Och lejonet ej äta hö. 1
Men aldrig kunde jag förmoda,
Att man bör neka menskans brott;
Men ändtlig har jag nn förstått
Att hennes uppsåt vore godt,
Fast gerningarne ej så goda;
Som till exempel, då i krig
Man härar ser mot härar dundra,
Och då procentarn tjenar mig,
Att vinna femti sjelf på hundra;
Bet icke sker att andra plundra,
Men endast till att rikta sig.
Mera betydelsefull såsom förebådande en förändring
af redaktionens smak, eller åtminstone en utvidgning af
dess smakomfång, är en «Vaggvisa», införd under Augusti
månad *), utmärkt mindre genom formella förtjenster, då
i afseende derpå mycket kunde återstå att önska, än
genom den varma, hittills ovanliga känslostämning, som
den förråder. Den sjunges «af en sörjande moder, som
blifvit öfvergifven af sin älskare»:
Sof, sof, mitt barn, låt ej så illa:
Bitt skrik mig in i hjertat skär;
Sof, sof, mitt barn, tig en gång stilla,
Din stackars mor nog ängslig är.
När den, som nu min sorg bereder,
Med söta ord mitt hjerta vann,
Jag i hans ömma tal och seder
En ren och ädel oskuld fann.
Hvad är hans löfte och hans eder?
Sitt barn och mig han glömma kan.
Sof, sof, mitt barn o. s. v.
Låt mig dig se på munnen draga
Till tröst uti min oförrätt!
Bock — så din far att mig bedraga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
