Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var naturligt att den stora vördnad, som man
under det gustavianska tidehvarfvet hyste för den franska
litteraturen och enkannerligen Voltaire, skulle stå i
sammanhang med ett på obekantskap eller fördom
grundadt förakt för andra länders vitterhet Man ser
tydligen att Stockholms-Postens redaktörer i början föga
visste om den engelska och italienska litteraturen, och
när de någon gång talade om den tyska, skedde det
med uppenbar missaktning. Bland annat förargade man
sig öfver tyskarnes nya tilltag att göra poesi, ja vers
utån rim, hvilket man ansåg för en orimlighet Den
kunskapsrike Gjörwell, då utgifvare af «Lärda
Tidningar», hade tillåtit sig att emellanåt fästa allmänhetens
uppmärksamhet på Tysklands vitterhet, och fick derföre
uppbära skarpa snäsor. Så uppträdde år 1780 i
Stock-holms-Posten *) en herre, som ville vara qvick, med
följande uppsats:
«Då jag nyligen i «L’Esprit des Journaux» för Mars 1780 säg ett
epigram öfver en storpratare, som var purist, fick jag det infall, jag vet ej
hvarföre, att öfversätta detsamma på svensk vers. Jag plågade mitt
hufvud dermed i hela två timmar utan att jag kunde få det som jag ville,
och gaf ändtligen allt hopp förloradt. I det samma kastade jag ögonen på
«Lärda Tidningar» af den 10 April, der recensenten i sin vanliga smak
gifver oss ett prof på den äkta poesien i några tyska grefvars rimmade och
orimmade vers. Han säger der hland annat: «För svenske torde väl det
nymodiga orimmade versslaget falla något besvärligt; men då man blifvit
van dervid, finner man deruti fördelar, som det rimmade ick^ har eller
någonsin kan få». Jag satte mig då i sinnet att försöka fördelarne af detta
orimmade versslaget vid mitt epigram, och fann det i sanning rätt
beqväm-ligt, ty jag behöfde endast fatta pennan att skrifva:
Öfver en purist på hvilken munnen aldrig stod igen.
Storpratam Datnis skryter jemt
Att han vet, mer än ni, hvad ord som äro goda;
Man derpå dock ej undra bör,
Ty han dem brukar dubbelt mera.
Om jag finner att detta versslag lyckas och behagar läsaren, så åtager
jag mig att efter samma modell öfversätta Horatii oder på två månader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
