Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa tillmålen ville saga, det vi haft orätt att satirisera, orätt att
satirisera med skarphet och ifver, orätt i våra utlåtelser.»
«Det lär icke kanna nekas att satiren är tillåten, nyttig och ofta
nödvändig. Pope kallar, och det med rätta, satiren sanningens heliga
va-pen; Yonng kallar den ett snpplement till lagen. Sjelfva den inspirerade
Svedenborg tyckes hafva tillåtit sig#ett satiriskt skämt, — ty allvar lärer det
icke vara —, då han berättat, att doktor Lather sitter i andeverlden i en
lapp-madd, emedan hans införda religion är så kall, och att Filip Melanchton
oupphörligen lyftes och sänkes emellan himmelen och helvetet.»
«En satirikus har tvenne ovilkorliga skyldigheter att iakttaga, den ena
att ej röra vid annat än det som förtjenar satir; den andra att ej röra vid
personer, så långt det sig göra låter; ty i vissa afseenden är det omöjligt
att skilja personen från saken. Således, t. ex., kunna en stiftare eller
anförare af en sekt, en lagbrytare, en svärmare, en usel författare, en oredig
och obillig kritikus, en anställare af opålitliga rön omöjligen såsom sådana
skiljas från sekten, från lagbrottet, från svärmeriet, från arbetet, från
kritiken, från rönen. Det är deras öfriga uppförande, som bör lemnas orördt.
Det är deras namn, som böra förtigas, som icke böra utpekas, så framt de
Sjelfva icke satt dem i dagsljuset.»
«När en satirikus iakttager dessa vilkor, äger han frihet att gifva sin
satir den form han behagar, taga den ton, som han dömmer tjenlig att
åstadkomma den verkan som påsyftas. Om han har att göra med förnuftigt men
vilsefarande folk, om han vill visa de menniskor, hvilka i allmänhet äro
kloka och dygdiga, deras felsteg och afvikelser; om han för menniskoslägtet
vill uppdaga dess mindre och allmänna bristfälligheter, då gör han satiren
lindrig, leker, och, lik Horatius, admissus circum pracordia ludit. Men är
det dårskapen han angriper, så hvässer han sin udd; är denna dårskap
ostridig, så väljer han icke uttrycken utan med Boileau kallar
«Un chat un chat et Rollet un fripon».
Är det lasten han angriper, så gör han ett sådant utfall som Pope mot den
nedrige Chartres. Har han att göra med folk som icke antaga bevis, som
resonnera ur orimliga principer och icke låta öfvertyga sig, med fanatici,
som tala om andar, om korrespondenser, om syner, om viljan, när frågan är
om förnuftet; så tror han åtlöjet böra hämna en föraktad och försmådd
slutkonst och intaga dess rum. Vill han uppväcka dygdiga och förståndiga
medborgares harm, så visar han sig sjelf uppeldad af denna de ädla själars
naturliga rörelse vid åsynen af djerfhetens och förvillelsens förening. Ar
ämnet vigtigt, är det fråga om sunda förnuftets rätt, om lagar, om religion,
När lagen ropar hämnd och religionen blöder,
–––-när villan upprätt bär
Mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder;
så söker han likna Jnvenalis i dess ifver, så fattar han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
