Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–––––mordets dolk
Och slår den djerfves bröst, att såret evigt blifver.
Dessa äro de grunder, hvarefter vi begära att dömmas af en opartisk
allmänhet.»
«Vi få nu upptaga det, som i den citerade nummern af
Stockholms-Posten blifvit oss sagdt.» *
«Ar det sanningen», säges der, «som J angripit, så kan ingen dödlig
hindra hennes framgång; hon skall segra och segra genom egna vapen. Ar
det galenskapen, så störtar hon sig sjelf, edra förevitelser förutan.
Hvar-till tjena då edra löjliga och egoistiska häftigheter?» — Detta låter i
början; men skärskådom det något närmare. Det är sannt att sanningen
segrar; men för att komma på sin thron måste hon lyftas dit. Seklers möda
har dertill varit nödvändig. Och sedan hon uppstigit på densamma,
behöfver hon vid sin sida slutkonsten, upplysningen, satiren, sina älskares ifver,
för att skyddas mot de anfall, som dagligen mot henne göras. Det är sannt
att dårskapen skall falla; men har man icke sett den fräta omkring sig,
sett den fortfara ofta länge nog, sett den förföra och skada. Det är
derföre lofgifvet, det är en skyldighet, att angripa den. Om man ej mera
uträttade än att väcka en enda medborgares billiga barm, att bevara en enda
från förvillelsen; om man icke mera förmådde än att genom åtlöjets bloss
rädda en enda af den hop, som, för litet upplysj; att följa och äska
slutsatser, står öppen för bedrägeriets anfall, så borde man icke ångra sig att
hafva fattat till pennan. Häftigheten är tillåten, då den tjenar att göra
starkare verkan. De dygdigaste författare, Juvenalis, Jean Jacques
Rousseau, Thomas Gordon, hvilken i sina anmärkningar öfver Tacitus så
ädelmodigt ifrat mot despotism och förtryck, hafva varit häftiga i sina uttryck.
Och dessa häftigheter äro icke löjliga, då frågan är om lagen, om en med
konstitutionen förknippad religion; de äro icke egoistiska, då frågan är om
allmänna vettet, om den allmänna tron, om besvurna lagar. Det största
onda, som möjligtvis skulle af en medborgerlig ifver kunna bringas till
väga, vore att hos dårskapens och förvillelsens förfäktare uppväcka någon
bitterhet; men denna bitterhet, så farlig om man tillåter svärmeriet att rasa
fram, är obetydlig, då det mötes i sin början, och alldeles icke att
jem-föra med förmånen att hafva befriat en enda landsman, en enda menniska
från förförelse.»
i
Sedan Stockholms-Postens författare vidare sökt
gendrifva några andra beskyllningar mot sällskapet Pro
Sensu Communi, som förekomma i den omnämnda
polemiska artikeln, slutar han sin uppsats med följande
för denna tidnings närvarande ståndpunkt ganska
betydelsefulla förklaring (N:o 261):
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
