Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en kritik, som fördes af så skickliga händer och var så
föga grannlaga om medlen för sitt ändamål, att den
ofta, mot klar och obestridlig rätt, endast ansåg sig
böra vädja till den stora hopens åtlöje.
Ar 1786 ser man en annan skriftställare af lägre
ordningen i Stockholms-Posten utställas för den
offentliga munterheten, nemligen den bekante Gustaf Engzell.
Denna Engzell saknade icke till en viss grad poetiska
anlag; han versificerade med lätthet, och han saknar ej
heller verkligt poetiska bilder och tankar, men han är
ojemn och affekterad. Han var, såsom Hammarsköld
säger, excentriserad af Thorilds väldigare idéer, utan
kraft att rigtigt fatta dem. De förledde honom derföre
till en kryst ning, en tillgjord styrka, som i högsta grad
missklädde honom, och den aga, som han derföre måste
lida af Stockholms-Posten, var ganska väl förtjent. Hans
förvirrade och oskickliga sätt att försvara sig mot dessa
anfall ådagalade ännu mer hans svaghet. Jag vill
anföra prof på både anfallen och försvaren, så mycket
heldre som Stockholms-Postens skämt här är
godmodigare än vanligt.
Engzell hade för att fira sin fosterbygd och sina
landsmän utgifvit ett poem med titel «Dalkarlarne», som,
ehuru det icke saknade poetiska partier, då författaren
verkligen var hemsökt af en intermittent poetisk feber,
dock i allmänhet lider af svulst och osammanhang. Detta
poem recenserades i Stockholms-Posten, N:o 107 f., i
en artikel, som här meddelas med några uteslutningar:
«Dalkarlarne, skaldestycke af herr Gustaf Engzell, har nyligen lemnat
pressen. Sjelfva titeln intresserar. Desto värre för anktora, säger man,
om han bedrager läsarens hopp. Låt oss se. Jag lofvar emellertid ingen
precis recension. Jag vill skynda utan att hvarken smickra eller vara
ovettig.»
«Ett förfärligt opus af 44 sidor in 4:o ligger nu for mina ögon. Jag
har den vanan — himlen vet hvarfore — men ser jag ett skaldestycke med
noter och citationer fallproppadt, så ryser jag. Jag måste med våld sätta
mig ned ftxr att börja lektyren’. Herr Engzell regalerar sina läsare med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
