Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gräselig mängd, hvarvid dock ingen utom pappersbruket vinner. Här finner
man Otto Magnus, Schedin, ängelen Sealthiel, prosten Bergklint, grefve
Gyllenborg, Des Portes (en poet, känd i Arboréns boklåda), Alexander
Magnus, Nya Granskaren, Xerxes, Leopold, påfven TJrban och Svedenborg,
Mantuanus, Johan Engzelius, Lidner, kungen i Preussen och domprosten i
Vesterås. Hela denna pro- och improfana massan af snillen och
dumhufvu-den, af hjeltar och stackare, använder herr Engzell, för att vidt utbreda
sitt skaldestycke, hvilket nog kallas Dalkarlarne, men — jag påminner mig
huru en prest för några år sedan predikade öfver det stora fiskafänget, och
hade till proposition: Guds majestät i planeternas gång. — Se här början:
Du, som af lyckans namn och ej af ärans vet,
Och trampar snillets väg till din odödlighet —
Snillets väg är en katt-ton, ett alltför lågt uttryck, men vidare:
Fly, svaga folk, min sång t O fosterbygdens dalar!
Hos er man öfvar dygd, i slott om dygd man talar.
Jag sjunger denna stam af fordna göthers ätt,
Som lika värdet ser af lifvet och sin rätt.
Gustafs och Carls ande anropas nu att blifva styrkan i hans sång. De
hafva hört hans bön, men jag fruktar på ett alltför militäriskt sätt; till
exempel:
— plöjarns pust, prins! din förgudningsflägt skall blifva.
Hvarje ord är en tjugopunding och utgör, då hela raden deklameras,
en grufvelig kanonad; sådana äro ännu flera ställen, der poeten gör de
obarmhertigaste experimenter på läsarens lungstyrka. Yar det deras ande,
min herre, som i Azurs-skyars svall lät engeln Sealthiel sjunka
ner, så önskar jag att de måtte låta honom sjunka, sjunka så djupt att
han aldrig mer i något skaldestycke förekommer. Läsaren behagar icke
tröttna, ej heller tro att här ej finnas skönheter; man torde upptäcka
många. Dock innan dess ber jag allraödmjukast om förlåtelse, att jag,
som min skyldighet fordrade, ej ännu nämnt ett ord om planen i poemet.
Nittionio orsaker hade kommendanten, som vid konungens ankomst till en
fästning ej lossade ett enda skott; och den första var, att ej i hela
fästningen fanns ett enda lod krut. — Konungen skänkte kommendanten efter
de öfriga nittioåtta orsakerna. Varen lika ädelmodiga, mina herrar, då jag
till min undskyllan har den äran anföra, att i hela poemet finns icke en
skymt af plan. Nej, heldre röjer sig här en äkta tro, ett öfverlemnande
åt den milda försynen. — Med Guds nåd kan detta lyckas — men om det
lyckas, bör sjelfva fritänkaren se och känna Guds finger. Beklagligt är det
också att detta skaldestyckes förtjusande skönheter sällan stå på sitt rätta
ställe. Det är en kedja af diamant- och blylänkar. Se, till exempel: «Tyst
som en salig dygd» — bravo! — men kan det sägas om den flod, naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
