Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördomar de lyckliga lemningar, som än återstå af ädla tänkesätt; detta
stycke har uppväckt min förundran — har eldat min harm — har satt
pennan i handen på mig; jag inlåter mig ej i något vidlyftigt käbbel. —
Skulle några rader ej vara tillräckliga? Kort och godt är det jag älskar.
Jag torde nedstiga från min värdighet; — jag blandar mig ibland den
få-vitska hop, som sätter i fråga en sats, den Geneves medborgare afhandlat.
— Men sanningen är min gudinna! — Jag ville tjena henne äfven med
förlusten af min heder.»
•Ingen formlig vederläggning bör hedra den omtalta skriften. — En
tänkande själ inser straxt dess orimligheter. — På frågan om religionens
förfall är nu för tiden större än det var förut svaras: «Jag tager tidboken
i min hand och svarar frimodigt nej». — Jag sätter bindeln för mina ögon
och svarar dumdristeliga nej. Så hade det bort stå: författaren borde-mer
granskat sederna i sitt tidehvarf, innan han framkommit med en tanka, så
djerf och pojkaktig. — Opartiska läsare skola dömma om mina ögon villa
mig. — Spektaklen förklaras nöjet för de tänkande och ädle!–-—
Hören, filosofer! — Jag erkänner att jag finner åtskilliga ädla och
upplyf-tade menniskor stundom bevista dessa nöjen för att hänryckas af några
gudomliga känslor vid en vacker tragedies uppförande. — Men hvilka äro
denna svärm af andra jag ser ila dit?–-O, mina herrar, låt oss
vara uppriktiga; jag ser blott en skock af olidliga sprättar, af låghjertade
förströelsens sökare, utan känsla af höghet eller dygd; utan själens
skönhet, utan hjer^ats ädelhet. — Äro dessa ädla, äro dessa tänkande?
Himmel! gif mig då lågheten och vanvettet till lott!»
«Jag har talat i de tänkandes namn. — Man läste utan
uppmärksamhet en skrift, hvars svaghet förtjente mer medömkan än straff. — Men
dessa rader i Stockholms-Posten uppväcka hos mig den misstanken att
auktor lärer smickra sig af att äga det tänkande publici välvilja; en liten
egoism, något stötande åt blindsinnighet. — I filosofens tysta förakt ser
han, torde hända, blott bifall. Så gör städse den fåvitske. Då den vise
ömkar hans blindsinnighet, föraktar hans vanvett och lemnar honom
ostraffad, inbillar han sig att man erkänner hans falska satser för sanning. —
Så gjorde åsnan i fabeln, då lejonet, förskräckt af tuppens rop, löpte
undan; dumhetens dotter trodde det flydde för henne; men slutligen, då den
starke slog, fick hon, krossad, erfara sin svaghet.»
«Skulle jag ingå i en förnuftig vederläggning af denna författares
för-nuftsprodukter? — Ingen rättsinnig lärer fordra detta offer af min
egenkärlek. — Skulle mina sanningar ej erkännas–-välan, jag
underkastar mig de rätta filosofernas dom; men jag har upptäckt mina
antagonisters principer, — jag har gjort det och ser mig nödgad förklara, hvem
jag kallar filosof: — En man, som ined själens manligaste styrka
förenar hjertats största skönhet. — Dennas dom skall bli sann, ädel
och opartisk. Den underkastar jag mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
