Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reBs lättare vapen. Det dröjde ej längre än till N:o 195
innan man i Posten fick läsa följande svar till epigramatisten:
Visst, Rufus, visst bör ljus och lätt behag
Åt mina stora snillen delas;
Att, som hos er, ej finna ett enda högre drag,
Att ingenting i smått och täckt må felas.
Hur väl jag eder tjena ville!
Och med hvad rätt ni det begär,
Hvars hela vackra själ, hvars hela lilla snille
En tydlig öfversättning är.
Innan jag lemnar denna årgång, nämner jag två
artiklar, sannolikt af samma författare, hvilka, ehuru de
egentligen icke höra till den litterära kritiken, likväl
synas mig så betecknande för tidehvarfvets lynne och
politiska skick, samt för den reaktion, som i ädlare
sinnen deremot började röra sig, att jag här trott mig böra
meddela dem i deras helhet:
Skillnad mellan en barbarisk och policerad nation.
«När ,en nation ännu är barbarisk, kan den lätt träffa det sublima.
Man gör då stora saker, men utan att veta det: man följer blott instinkten.
Hvad är i Sjelfva verket det sublima annat än en beständig förstorning, en
koloss, som okunnigheten uppbygger och beundrar. Geniet utsväfvar och
förorsakar häpnad: de vildaste folkslag hafva utan bemödande skapat detta
så beundrade sublima: passionernas råhet är tillräcklig att frambringa det.»
«Det är en rå demant, som ej behöfver någon förädling. Man målar
då de allmänna taflorna af solens upp- och nedgång. Man hänryckes vid
åsynen af en stjemklädd himmel. Man går långsamt och eftertänksamt vid
hafsbrädden, och man beundrar dessa stormande vågor, som majestätiskt
häfva sig emot stränderna.» \
«Man förgudar skuggan, friheten, och man har den dårskapen att strida
och dö för den. Man förkastar en leende träldom, som skapar en hop
förtjusande nöjen, der kedjor af guld och silke fängsla dig, för att låta dig
genomlöpa en labyrinth af skiftande tidsfördrif, der man fråntager dig en
farlig styrka för att ge dig en lycklig svaghet. Man lefver utan målare,
utan bildhuggare, utan musikanter, utan perukmakare, utan kockar, utan
sockerbagare. I sederna regerar ett oöfvervinneligt mod, en hård och
pedantisk dygd. Allt är stört och ledsamt. Husen äro stora som kyrkor.
Alla publika och privata nöjen hafva en manlig karakter. Fruntimren äro
förvista från sällskaper och upptända icke kärlekens eld i andras än deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
