Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
makars hjertan. De disputera ej hvarandra mankönet. De gifva och
uppfostra medborgare och styra ett hushåll. Aktenskaperna äro fruktsamma.
Ett allvarsamt och uniformt lefnadssätt tillhör ett sådant folk, som ej
mycket är olikt ett samhälle af björnar.»
«Men så snart en stråle upplyser dem, så snart de gå ifrån denna
imponerande och tysta allvarsamhet, behöfva de strazt att se det vackra; de
bilda, de fasonera, de göra reglor. Smak och finhet visa sig och föda
det vackra.»
«Man ser ej mer på borden dessa ofantliga oxryggar, dessa enorma
vildsvinsbogar. Man ser ej mer plumpa hjeltar uppsluka hela får, och
prinsessor spinna och tvätta; delikata rätter, quintesseusierade safter uppväcka
en förslöad aptit. Krigsmännerna effleurera en vinge af en fasan eller en
rapphöna; somliga af dem lefva ej af annat än sockerbröd och chokolad.
Man tömmer ej lädersäckar. Män med hårda händer, med starka magar,
med styfva senor, finnas endast på marknader. Kärleken är ej mer denna
förtärande låga, som drifver paladiner öfver berg och skogar. Det är en
lapprissak, som rör fåfängan, men ej hjertat. Man dör ej mer deraf; ty
damerna hafva för goda hjertan att ej göra många lyckliga. Hustrurna
bero ej mer af sina männer, och barnen ej af sina föräldrar; hvar och en
är fri; man lyder endast under allmänna lagen» ’).
Om det sublima och det vackra.
«Låtom oss föra in i våra städer en af dessa män, som före Olof
Trä-täljas tid under namn af Birkbenar bebodde Vermländska skogarne, eller
sådana som de ännu synas på vår glob under namn af Tartarer. Ni skulle
få se en hög växt, ett bredt och starkt bröst, en haka som föder ett
hårdt och sträft skägg, köttfulla och seniga armar, ett starkt utsträckt ben,
som vid hvart steg spelar med en mängd af elastiska och viga ipuskler.
Han uthärdar hunger och törst. Han sofver på bara marken. Han föraktar
fienden, årstiderna och döden. Sätt vid hans sida en af de eleganter, som
gracerna synas hafva karesserat vid deras födsel. På afstånd dunstar han
ambra: hans löje är behagligt, hans ögon lifliga. Knappt synes på hans
haka tecken till manlighet. Hans ben äro fina och lätta. Hans händer äro
ej skapade för krigsgudens bragder, utan för att plundra kärlekens skatter.
Han andas blott infall och saillier. Han voltigerar som ett bi, och liksom
detsamma synes blott skapad för att hvila i blommornas kalk: han förifras
emot vestanvädret, som derangerar byggnaden af hans hår. Otålig stannar han
ej en minut på någon idé: hans imagination är likså hastig, likså
ombyt-lig som hela hans väsende är rörligt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
