Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Homerus blef nödgad att krypa på fyra fötter, och Theokritus att visa
frånsidan; detta kallade öfversättaren den simpla, den enfaldiga, den sanna
naturen. — Nu väckte han någon uppmärksamhet, vann ett slags varelse uti
läsares medömkan. Men dermed var han ej heller nöjd.»
«Han visste för väl att man ej förtjenar namnet af en rätt slät
journalist, om man ej, med en hand, som lärt samla utan val, förenar ett
hufvud, som lärt dömma utan vett. — En epopé hade utkommit. Författaren
var en af våra yppersta skalder (Tåget öfver Bält af Gyllenborg). Detta poem
hade den olyckan att recenseras af vår pedant: recenseras, det vill säga
presenteras i skelett, öfverdregladt med smicker. En ung man af snille (Leopold)
gick ut att på anmodan reparera denna skymf genom en lika så nöjsam
som sträng kritik. Upplyst om lagarne för detta svåraste af alla skaldeslag,
mer af naturens och egen själs känsla än minnet af gamla och nya poetikor,
fri och oväldig i sitt omdöme, glad och lekande i sin stil, med vördnad
för auktorn, men med större vördnad för sanningen, eller rättare,
öfver-tygad, att den senare kan allena gifva värdet åt den förra, visade sig denna
granskare, i de anmärkningar han särskildt från trycket utgaf, värdig att
dömma den mästare han förut vist sig värdig att efterfölja. Den
regnerand e domaren på Svenska Parnassen fann dessa anmärkningar kitsliga,
oanständiga, det vill säga icke tröga nog att somna vid, icke krypande nog
att vämjas vid, med ett ord icke sina. Med en högmyndig ton gaf han
anmärkaren sin bestraffning. — Hvad borde med skäl på sådant följa?
Satiren lyfter sin gissel — och der ligger vår rimhjelte längst ned om berget
i en häck af tistlar: der hör han en lång korus af allmänhetens åtlöje. —
Nu lär han då vara nöjd.»
« Långt derifrån. Trotsande, stolt af karborrisk prydnad, klättrar han
sig åter ditupp, igenkommande att månatligen och qvartaliter dömma
lefvande och döda. Man ledsnar till slut vid en så envis dumhet. Stöden
falla undan hans illa sammanfösta byggnad. Parnassen
ramlar.....Parnassen har ramlat, och den oskickliga entreprenören hade nu kunnat smickra
sig med det säkra hopp att se sitt namn och sitt verk inom kort försvinna
i en evig glömska.–Hvem skulle ej tro att han nu var nöjd?»
«Man bedrar sig ännu en gång. En röst i hans själ säger honom, att
han ännu gjort intet för sin — vanheder, så länge han ej nedstigit att
antasta personer, deras karakter och seder. Den ofta nämnda anmärkaren hade
sjelf, såsom sagdt är, först blifvit angripen af frans dumdristiga ferla, hade
försvarat sig som det höfdes, med det bittra, förkrossande, men anständiga
skämt, som endast passade hans öfverlägsenhet. Han hade visat journalistens
litterära nullitet, men lemnat derhän hans moraliska värde. Detta går han
nu sjelf att ställa fram i dagen. Han angriper anmärkaren med en alldeles
ursinnig, oerhörd grofhet; icke i ett dagblad, men, hvad som saknade
exempel, i en allmän rikstidning. Der vågar han tvenne gånger utösa de
djerf-vaste, de förklenligaste tillmålen; och mot hvem? — mot en man, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
