Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helt och hållet uppoffras. Adlerbeth inledde sitt
föredrag med dessa anmärkningar*):
«Det är bekant att våra götiska förfäder både älskade och idkade
skaldekonsten, men deras sånger äro i allmänhet föga kända. Sedan deras språk
genom tidens längd och mångahanda skiften undergått den förändring, att
det ej af deras efterkommande nu för tiden kan förstås utan att såsom ett
annat främmande #tnngomål läras, hafva äfven deras- skaldestycken, de enda
arbeten som ifrån nordiska hedendomen till vår tid blifvit förvarade, råkat
i förgätenhet. Några fö häfdesökare, som i de äldsta källor leta efter
forntidens händelser, äro snart sagdt de enda, som gifvit dessa gamla qväden
deras uppmärksamhet; men det har mera skett i afsigt på historiska
innehållet än på poesien. De öfversättningar vi af dem fått äro fördenskuU
bokstafliga och på skrifartens vägnar föga besörjda. Det är emellertid en
sanning, att aldrig något skaldestycke på något språk funnits, som, utan att
misshandlas och förlora sig, tålt en så beskaffad tolkning på ett annat.
Skälet är, tydligt. Skrifarten eller stilen utgör en väsentlig del af
skaldekonsten: den är tankarnes klädnad, den är målningarnes färg och framställer
dem således, efter (deras) olika värdighet eller behaglighet, under ett olika
värdigt eller behagligt utseende. Skrifarten åter rättar sig efter hvart och
ett språks olika lynne. När således ett skaldestycke öfversättes, böra
tan-karne med största sorgfällighet bibehållas, men uttrycken nödvändigt
förändras: med ett ord, man bör så skrifva, som man inbillar sig att den
författare, man öfversätter, skulle skrifvit på ens eget språk och i ens eget
tidehvarf.»
Huru origtigt detta påstående är, behöfver ej
bevisas. En öfversättning af Homerus t. ex. skulle inrättas
så, som Homerus skulle hafva skrifvit i 19:de seklet!
Allt det för originalets eget tidehvarf karakteristiska,
det ur historisk synpunkt mest intressanta skulle kastas
öfver bord, allt för att ej såra en konventionel
öfverför-fining! Lyckligtvis fann Adlerbeth sjelf icke skäl att
i sina öfversättningar från klassiska skalder följa sin
egen regel.
«Sådant», fortfar Adlerbeth, «har alldeles icke blifvit iakttaget med
våra götiska skaldeqväden, och derföre hafva de alla fått den beskyllningen
att vara platta. Jag medgifver gerna att ett groft och ohyfsadt tidehvarf
i många af dem röjes. Konst och prydnad visa sig der sällan, men natu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
