Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken känsla af evig död! Honom qväljer helvetet och dödar, fräter
emellan sina käftar, att uppsluka honom med sitt vida svalg.–Andarnes
tyrann afbildar här allt med fasa — faseligt öppnar sig jemväl afgrundens
brunn — de djupa vatten uppvindas ur sin grymma gol: Belials bäckar
brusa, likt höga strömfall: ett djup röje3 här; der förfärligt ett annat.—
Här, förskräckt, befinner sig Jesus. — I jemrens natt är han nn stadd, i
detta plågo-eden instängd. Här skälfver och bäfvar han. Här g&r han,
likasom en platt förlåten, ensam på ödslig ort; af och till går han i
trädens mörka skuggor.–-En ängslig klagolåt höres här; ängslig
klagolåt, bes varad af oljobergets sorgläte och den häpna dalens genljud,
ängslig klagolåt, beblandad med suckar och heta tårar». — Längre fram
heter det: «Mer än jemmerfulla gestalt! Hela dess anlete är förstäldt, är
bortbleknad t, är blodsprängdt. Dödens beläte ses i dess ögon, och en
dyster skagga sväfvande kring dess ögnehvarf: ängsliga dödsryckningar i alla
leder.–Mer än jemmerfulla gestalt! Snart låder«vid gomen den
klagande tungan; ångestbrända äro redan de bedjande läpparne. — Den
blodmängda svetten nedlöper för den hämnande monarkens fötter. Ja, ja en
eld är tänd i dess ådror och uttränger den helga floden, som jorden ses
in-dricka; likaså trycker vintramparen den mogna drufvan, som ymnigt
utgjuter den rödfärgade saften. — O ve! hvad har icke synden orsakat; då
likväl kärlekens fader så gisslar sin enda son, en person sig jemlik, som
äger herrlighetens säte.»–-Allt detta är ej i Horatii smak; men är
det derföre ntan smak?»
« Kanske torde äfven behaga profana ögon kontrasten af den målning,
författaren gör af Gethsemane, fordom en blomstrande park, som mottog
David, då han flydde öfver Kidron, och Gethsemane förbytt till en
afgrnnds-dal, ett plågorum för Kristus, en fördömelseort, bestänkt med gndablod.—
Men snart erinrar sig auktor att det är just detta grufliga, förbannelsegifna
Gethsemane, som upprättar det svåra fallet i paradis: detta marter-eden,
som nu förblidar en förtörnad Gud. Då beskrifver han all den salighet,
som oss menniskor tillflutit genom Frälsarens död och pina, och slutar med
dessa ord: «Så, så att frälsa, min själ, vill då hjelten komma ifrån Edom
med färgad kläder ifrån Bozra. Hvad kärlek framlågar icke här!»»
»Hvarje kristen filosof, hvarje upplyst tänkare, som lärt att göra sig
räkning för sina känslor, att väl studera det menskliga hjertats anatomi,
lärer finna utan möda och medgifva utan förargelse, att i de anförda ställen
af herr Ståhlbergs poem Sjelfva de termer, talesätt och vändningar, framför
allt de ofta upprepade uttryck, som icke väl torde gillas af en verldslig
smak, äro just desamma, som kanhända allramest göra intryck på den trogna
uppeldade själen, och att äfven tfjelfva ljudet af dessa främmande ord,
Sche-china, Edom, Bozra m. m., och den okända purpurmatken och den aldrig
sedda vintramparen, hafva för en kristen en viss harmoni, som tränger till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
