Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frågan på jorden, så i det nödvändiga och nyttiga som i det behagliga, är
derföre icke om att göra något fullkomligt utan om att göra något.
Och om detta gjorda är den enda naturliga fråga — icke huru godt det
kunde vara, efter inbillningen eller de högsta mönster, utan huru godt det
är. Ty hvad en sak kunde vara ligger uti er tanke, och icke uti denna
saken. Det är sannt, att den, genom denna tanke på allt det högre den
knnde vara, får ett mindre värde, men den får sitt värde». Författaren
fortfar i dessa betraktelser ocb visar huru omöjligt det är för någon
dödlig, i sin krets, att vilja göra en skönhet och dock göra en fulhet; huru
det gifves fel vida märkligare, större, vigtigare för både vår upplysning
och vårt nöje, än många dygder (så äro t. ex. Haquin Bagers vers och
Hallbergs stenstil i författarens tanke mera värda än större delen af alla de
vers och stenstilar, som varit gjorda i detta seculo); huru hopen,
menigheten har rätt i sin aktning för det ovanliga, äfven när det som m®8t ar
misslyckadt; att, som det bästa icke är utan sina fel, så har ock det
sämsta sin merit o. 8. v. Slutsatsen af allt är denna: «att då i snillets verld
något har nio grader af fel, låt dessa fel också stiga upp till vidunder,
men en enda grad af stor merit, så måste ni se, först och af rent val,
denna enda graden; ty endast för denna gjordes det».»
«Sådant är korteligen innehållet af en skrift, som, emedan adresserad
till recensenterna eller, såsom det här heter, recensenten i
Stockholms-Po-sten, synes ämnad till en kritik öfver vårt sätt att recensera och granska.
Med hvad skäl, må andra dömma. Vår röst är jäfvig i egen sak. Hvad
stilen allena angår, vid hvilken vi förnämligast pläga fästa vår
uppmärksamhet, så synes den oss här, som i allt hvad vi känna af samma hand, vara
mycket egen till förtjenst som fel, full af värma och kraft, men i
allmänhet mera ljus än i auktorns förra skrifter. De vexlande toner af skämt och
allvar, som öfverallt nyttjas, åstadkomma en så mycket större kontrast,
som, då skämtet ej sällan tyckes sänka sig ned till bouffonerier, stiger
deremot det allvarsamma någon gång till sublimt. Af förra slaget anse vi de
flesta af författarens jemförelser, såsom att likna vissa höga vittra personer
vid småvackra, vindögda och högfärdiga mamseller, svenska allmänheten vid
en (fruktansvärdt snart blifvande) bondförsamling i vett — recensenten i
Stockholms-Posten vid en vitterhetens, en det sannas och skönas klockare
med den oädla gamman att alltid modigt få taga upp psalmen för att höra
en lång och väldig korus af falska toner skorra den efter o. s. v. — Af
senare (det sublima) slaget är t. ex. denna verkligen sköna apologi för
svagheten: — «Består icke», yttrar sig författaren, «hela verlden af det svaga?
Är icke ni, är icke jag, liten, fattig, svag, behöfvande att skyddas? Och
detta större, för hvilket vi bäfva, är det icke åter stäldt just så?
Välsignad vare evighetens styrka: den kunde krossa allt, men gör allt för att
skydda allas lif. Till denna högsta makt kastar jag en blick upp och
finner denna milda känslan för det svaga, jemte dess gudomliga höghet, aå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
