Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
origtigheten af lagstiftarens sats i dessa ord: «Den kortaste eftertanke skall
säga er. min herre, att då en vitter journals lag är den, att gifva begrepp
om litteraturens tillstånd i det landet, hvarest den tryckes, har den ej
annat val än att recensera detta landets författare, sådana som de uppträda,
goda eller medelmåttiga, sublima eller släta. Densamma ringa grad af
öfverläggning, fortfar anmärkaren, skall dernäst öfvertyga er, att då ett
lands kultur i allmänhet är svag, och de utkommande skrifter till den
största delen högst medelmåttiga, äro just svaghetens fel de första och
angelägnaste för granskningens hand att afhölja och framställa, efter dessa fel
så väl af publiken först måste begripas, som af författare först undvikas,
innan begge, genom en uppstigande förädling, kunna föras till det högre
och förträffliga. Ty med all egentlig nationlig vitterhet förhåller det sig
merendels på det sättet, min herre, att publik och författare hafva till
hvarannan ett afmätt förhållande; så att auktorerna verkligen blott tilltaga
i förtjenst i den mån, publiken undervisas genom en mogen granskning
att urskilja och förakta det usla eller medelmåttiga. Hvaraf ni bort finna,
min herre, huru rätt det varit att begynna denna granskning just med detta
släta och medelmåttiga, för att sedan låta den följa med den stigande
smaken ända upp till mästerligheten; icke att, såsom ni föreslår, göra tvärtom.»
«Sista momentet af anmärkningarne innehåller: Slutliga frågor till
lagstiftaren, framställda för att söka förklaring, dels öfver de förut anförda
grundlagarne, dels att utreda en hop andra lika otydliga principer, satser,
maximer, som förekomma i hans skrift: t. ex. «Att man icke bör dömma
annat än det som offentligen bjuder sig till snillets strid; det som skrifves
för snillets stora ära —: Att en svag skribent gifver läsaren en ljuf känsla
af hans egen höghet —: Att en granskare, som dömmer om ett poem gjordt
i Skara, bör sätta sitt stora snille rätt i Skara, emedan vår Herre sjelf
stiger väl längre ned —: Att ingenting skrifves för sin släthets skull utan
för sin merits —: Att man för evigt kan göra sig denna klara maxim: att
ett styckes merit är dess mening». — De häruppå följande trenne sista
frågor kunna vi ej neka oss att i all sin vidd anföra:
«Hvad vill ni säga dermed», frågar anmärkaren, «att en auktors vådor
göras på hans egna välbetalta papper och röra annars ingen dödlig? Edra
vådor, min herre, göras icke mindre på edra läsares gemenligen ännu bättre
betalta papper och röra ganska mycket oss, som tro oss köpa vett och finna
nonsens; som söka upplysning och finna skamlöshet, som söka nöje och
finna ledsnad. Edra vådor, min herre, röra i synnerhet särdeles noga den
goda smaken och det sunda förnuftet.»
«Hvad vill ni säga dermed att i «Tyska Baronen» var mera ädelt än i
hundrade mesar, och att Don Quixote är i högsinnighet långt öfver
Cer-vantes, som honom diktat? Detta drag är vigtigt och importerar att förklara
för allmänheten: jag skall derföre göra det. Er tanke, min herre (om
sådant förtjenar att heta en tanke), er tanke, säger jag då, har varit, är och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
