Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högst och förträffligast? Som påstår att gifva reglor för smaken i hela
vitterheten och förgäter den sjelf i hvart nttryck? — Som förbannar
barbariet af det satiriska löjet och pinar sig öfverallt att vara satirisk? —
Som fordrar att vederläggas genom grunder och bevis, och kallar bevis och
grunder pedanteri, tysk lärdom? — Som ropar med fasa emot kritikens
lindrigaste räfst, och sjelf under hela sin lefnad nästan ej skrifvit annat än
kritiker fulla af grofhet? Som säger med en emfatisk känslighet: Jag
emotstår ingen snillets höghet; och kallar med en emfatisk
skamlöshet landets yppersta snillen: rimmande barbarer? — Som, sedan tio år,
icke bär annat på tungan än redlighet, manligt värde, gudomlig
sanning, gudomlig rättvisa; och sedan tio år icke skrifver, icke lefver
för annat än att med en ilska, som var sällsynt äfven ibland zoiler, förfölja
en viss förtjena t, med hvilken han derunder likväl beständigt sträfvar att
jemföra sig?–Att ni, som alla edra kända föregångare i zoilers handt-
verk, utan en enda grundsats af rättvis urskiljning och blott efter hugskott
af den gröfsta okunnighet ömsom prisat och tadlat, beundrat och
föraktat, dyrkat och smädat: allt sådant är vanligt och derpå är ingenting att
säga. Men att prisa och tadla, beundra och förakta, dyrka och smäda
samma person, i samma ämne, nästan i samma ögonblick, se det, min
herre, det är något sällsammare, det är en varietet af oförstånd, ett nytt
species af vansinnighet, en seger af skamlöshet, som var gömd åt våra
dagar att se och åt er att uppvisa.»
Bland andra sina straffdomar hade Thorild äfven
utdömt satiren, såsom ett vapen, ovärdigt en ädel
författare. Hvad Leopold derpå svarade är mästerligt: «Nej,
min herre, nej, friden bor visserligen icke på en jord,
delad mellan förtjensten och afunden, visheten och
dårskapen. Men naturen, då hon beslöt att göra oss till
menniskor i stället för vilddjur, gaf oss i stället för gap
och ramar ädlare vapen och deribland löjet åt den vise.
Detta fina skämtande löjet, hvarföre älskas det af alla
väldanadé sinnen? Derföre att det är
menniskoförädlin-gens tydligaste kännemärke, vildhetens motsatta gräns.
Hvarföre hatas och fruktas det af dåren eller
bedragaren? Derföre att det är vettets skarpaste ögonkast,
förnuftets och sanningens mest förkrossande åska. Dess få
missbruk äro ej att jemföra emot de välgerningar, det
gjort menniskoslägtet. Det har verkat till dess
förädling, till dess lugn, lika så mycket som lagar ochveten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
