Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klagande sig att vakten ej tillåter henne att gå bort. Appius går med
Claudius, för att ej, såsom han säger, «störa för tvenne trogna bröst så
afundsvärdig stund». Det ena trogna bröstet, Sicinius, börjar först att rätt
fram yttra sin svartsjuka, och sedan försäkrar han Virginia att han «flyger
till hennes värn» och går. För den inkommande Julia beklagar Virginia
sig öfver Sicinii ohöflighet, då hennes far inkommer och berättar att
Sicinius är biltog dömd, att han ämnar följa sin vän (i landsflykt), och att
Virginia såsom dennes maka skall göra sällskap, hvaremot hon först gör några
invändningar, men förklarar sig slutligen villig att lyda och lemnar handen
åt sin fader för att gå. Ifrån utförandet af detta beslut hindras de af de
inträdande Appius och Claudius. Den förre frågar efter, hvart de ämna
taga vägen, och då han får till svar att de ämna åtfölja Sicinius i
landsflykt, förklarar Appius att han tager Virginia under sitt och lagarnes
beskydd, så att hennes far ej må kunna tvinga henne från Rom. Virginia
försäkrar deremot att hon går frivilligt. Då förkunnar Appius att hon i
alla fall ej får lemna hans slott, hvarefter Virginius blir så uppbragt att
han försäkrar att hans uppmaningar till hämd på Appius skola blifva hörda
«från palatinens fot till Jofurs tempelborg». Appius låter honom gå, och
Virginia förklarar att hon icke vill dröja längre, hvarföre hon aflägsnar sig.
Då nu Claudius blir ensam med Appius, föreställer han honom, att det icke
gifves något annat medel till Virginias qvarhållande än att neka hennes
härkomst af Virginius. Efter någon tvekan ingår Appius på detta förslag,
förklarande, «att i hans raseri det felas att jemväl sin egen afsky bli».
I första scenen af femte akten (af den äldre upplagan) omtalar Virginius
för sin dotter, att alla hans rop varit fruktlösa, men att han deremot hade
hört talas om, att Claudius var sysselsatt med att inför tribunen beröfva
en far sin dotter. Detta rör Virginia så, att hon besvär sin far att gå för
att hjelpa den olyckliga; men han förklarar att han endast har tid att tänka
på sina egna affärer. Nu inkommer Julia med underrättelse att det på
torget var fråga om Virginia sjelf, som Claudius påstod vara dotter af en
honom undanköpt slafvinna. (Denna afdelning af skådespelet är i den sista
upplagan omarbetad. Det är här Julia som underrättar Virginia om det
försåt, som blifvit stäldt för henne, och att det just nu inför tribunalet
öfverlades om hennes öde). Sicinius kommer straxt efter, bestyrker
sanningen häraf, beder Virginia fly eller söka gömma sig, lofvar henne hämd och
går. Ändtligen infinner sig äfven Virginius och utgjuter sin förtviflan öfver
sin dotters öde. Slutligen kommer äfven Appius sjelf och förkunnar det
öde, som väntar Virginia, i fall han ej kan få hennes hand. Då Virginius
härtill svarar att han, såsom Appii svärfar, skulle «blygas för dagens ljus
och Rom», ämnar Appius gå; men nu faller Virginius för hans fötter och
besvär honom och lofvar,
Att kufvande sitt nit för frihet och för dygd,
Med tystnad lemna Rom åt sina bojors blygd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
