- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 3. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 3. Leopold, Rosenstein, Adlerbeth och Ehrensvärd. Akademiska föreläsningar /
152

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Att aldrig på dess torg en fraktad panna höja,

Att ändtlig’ för hans ok sin egen skuldra böja;
han lofvar allt detta, blott Appius ej vill skymfa hans dotter. Men
Virginia förebrår sin far detta brott mot värdigheten, och försäkrar «att hon till
maka skulle välja förr en slaf än en tyrann». Appius bortgår i högsta
förbittring. Nu håller Virginius först ett loftal öfver sin dotters dygd, och
frågar henne sedan, om hon ej skulle hellre vilja dö än mista sin ära. Snart
kommer liktorer för att afhemta den föregifna slafvinnan. Virginius ber då
blott om tid att taga afsked af sin dotter, förer fram henne på scenen och
sticker ihjel henne just som Appius instörtar för att upphäfva domen och
återgifva henne friheten. När han får se Virginia i sitt blod, kastar han
sig ned bredvid henne och får höra af den döende att hon ännu älskar
honom. Na reser han sig upp och ber Virginius döda sig, men denne svarar
att han öfverlemnar hämden åt det uppretade folket, som instörtar, anfördt
af Sicinius, hvarefter Appius dödar sig sjelf och nedfaller bredvid Virginia.»

«Planen och händelsernas gång i denna tragedi»,
menar Hammarsköld, «har väl ingenting så motsägande
som i Oden, och är i det afseendet visserligen bättre
än denna; men för öfrigt är den icke mera fast
tillknuten. Den kan med allt skäl liknas vid ett
marionettspel, i hvilket direktörens hand tid efter annan synes
bland figurerna för att styra dem. Ty hvad är det väl
annat än behofvet att få Virginius fängslad, som
föran-lät vår auktor att låta honom, till trots af all klokhet,
ja, all rimlighet, inför Appius, hvars makt han kände
och hvars hus han vid sitt inträdande förmodligen sett
omgifvet med vakt, omtala att han är färdig att inför
senaten anklaga honom? Likaså orimligt är det äfven,
att Sicinius, denna Appii hätskaste fiende, hvilken
beständigt högt omtalar, hvad han tänker bereda för
olyckor åt tyrannen, kan fritt ut- och ingå i Appii hus,
ur hvilket Virginius slutligen icke utslipper och till
hvilket, enligt Appii befallning i första scenen, tillgången
är stängd för alla utom Claudius. — Nå, än Sicinii
frälsning! — Det bref, i hvilket befallning gafs om
inställandet af det utfall, i hvilket Sicinius skulle falla,
kom i orätt hand, hvarigenom anslaget blef upptäckt.
Att Sicinius således icke deltog i detta utfall (som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:43:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/3/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free