- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 3. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 3. Leopold, Rosenstein, Adlerbeth och Ehrensvärd. Akademiska föreläsningar /
154

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

höfver ej anmärkas, då beskyllningen gäller en man af
så mycken allmänt poetisk, om ock medelmåttig
dramatisk, talent som Leopold. Ett exempel bland flera! I
första scenen af andra akten der Virginia ömsom
anklagar sig för sin kärlek till Appius, och ömsom söker
försvara honom mot hans fienders bittra förtal, svarar
hon Julia, som vidrörer misstanken att Appius sjelf
gifvit sitt bifall till det upplopp, hvarunder Virginii hus
förstördes och hans dotter tvangs att söka en tillflykt i
Appii hus:

Ack, smädelsen, min vän, var alltid hjeltars lott.

Hvar finns en ryslig bragd, ett förr ej kunnigt brott,

Hvarmed hon ej försökt att fläcka deras minnen?

Men smädelsen är gjord att tros af låga sinnen;

Hon sprids, med vällust hörd, bland en förvillad hop,

Men hvarje ädelt bröst föraktar hennes rop.

Ar Appius mig ej känd till sinnesart och seder?

Hans hjerta är af eld, men högt och fullt af heder;

I utbrot4 orättvist, i föresatser ej,

Och mäktigt af en hämnd; men af en låghet? — Nej. —

Härpå svarar

Julia.

Och huru skall han tros ett upplopp kunnat vålla,

Som sjelf med hot af straff han sågs tillbakahålla ?

Försvarad af hans mod Virginia säkrast vet

Med hvilken ädel harm, med hvilken mensklighet —

Virginia.

Ack, för mitt hjerta sök att hans välgerning gömma.

Från mina ögon ryck en bild, som jag bör glömma.

0 du, som älskas än, den stund du hatas bör,

Som med mitt enda brott min enda sällhet gör!

Ack, då jag ägde rätt att dessa känslor nära,

1 dessa fordna dar af oskuld och af ära,

Då allt förente oss, och äktenskapets Gud

Ren smickrade mitt hopp med namnet af din brud:

Hvem skulle sagt oss då, en dag så när’ att lysa,

Då för en blick af dig Virginia borde rysa?

Och då det blef ett brott af hennes tänkesätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:43:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/3/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free