Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Deremot borde hjertat finna honom kall. Nästan
aldrig talte han passionens och känslans sanna
tungomål. Han hatade musik. Gluck skulle ej hafva varit
begriplig för honom: hans verser sakna derföre
fullkomligt de högre rörelser, det harmoniska majestät, de
mäktiga lyriska ingifvelser, som äro sångens höjd och seger.
Också läser man dem icke mera, sedan dels hans renare
språk blifvit en allmän fordran, dels sakerna, som han
deruppå säger, icke mera äga nyhetens retelser. Af
denna orsak synas de oss nu mera till största delen
triviala, utan konst och utan skönhet. Tagom då för
af-gjordt, att ingenting bibehåller sig genom tiderna, utan
det som antingen äger för betraktarens öga
fullkomlighetens hela värde, eller genom en magisk hemlighet
verkar på hjertat och känslorna. Sådant är den poetiska
sångens välde, när den verkligen är sång, som den bör
vara, icke blott rimmade tankar och tunn prosa, gjuten
i versformen. Dalins poesi var deremot i allmänhet så
litet sång, att han sjelf ej kunde finna, huru man
begynner ett episkt poem med orden: Jag sjunger. Han
begynte sin «Svenska Frihet» sålunda: «Jag talar etc.»,
och han hade rätt i hvad han då sade.»
Man igenkänner i dessa omdömen den raffinerade
ömtålighet eller kräslighet i smak, som tillhör ett
öfver-förfinadt litterärt tidehvarf, eller ett sådant tidehvarf, då
det esthetiska omdömet yfves öfver den träldom under
konventionella reglor, genom hvars underkastelse det
inbillar sig hafva gjort ett oändligt stort steg framför
föregående tiders mera naiva och fria produktion. Väl
kan det vara sannt att Dalin icke hörer till de
känslosamma skaldernas antal; men den läsare, som ej anser
under värdigheten af sin högre bildning att taga
kännedom om hans visor, torde erkänna att hans hjerta icke
öfverallt «finner honom kall». Dalin inrättade icke sina
poemer i ändamål att uppröra känslan och beveka till
tårar; men det hände honom ej sällan att han utan sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
