Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom profstycke meddelar jag hvad författaren yttrar
om bevisningen af skriftens brottslighet, just
kärnpunkten i hela tryckfrihetslagstiftningen (N:o 1, sid. 9):
«Låtom oss välja ett exempel. Tagom dertill ett af de efter svensk
lag otvifvelaktigaste brott: Sjelfva gudbförsmädelsen.»
»Under medgifvande af den antagna meningen att detta verkligen är
ett brott, i ordets rätta förstånd taget, och icke snarare blott den uslaste,
den ömkan8värdaste af alla galenskaper, kan man visserligen ej annat än
också gilla det stränga straff lagen derför stadgar. Men för att rättvist
straffa ett brott, måste man ju också med visshet igenkänna det; det vill
säga, med visshet åtskilja det ifrån allt hvad som ej är samma brott; hvad
som tilläfventyrs blott synes vara det? Dertill fordras då att hafva
der-om bestämda, klara, oföränderliga begrepp. Det vill ej gå fullkomligt väl
an att flytta brottets gränser, och med dem straffet, längre fram eller
längre tillbaka, allt efter som missförståndet och farhågan begripa mer eller
mindre illa hvad dem till den anklagades försvar föresäges.»
«Be8tänlda, klara, oföränderliga kännetecken på hvad lagen
kallar brott i dessa ämnen, — denna fordran är då för den allmänna
tryggheten af en obestridlig rättvisa; ty af dem, och genom dem endast, kunna
anklagare och domare hindras att låna lagarne deras egna tillfälliga
föränderliga, alltid osäkra meningar; af dem, och genom dem endast, kan
den högst nödvändiga skillnaden ändtligen fastställas emellan enskildt
ogillande efter anledningar och laglig straffbarhet efter bevis.
Frågas alltså: hvem tillhör det att utstaka dessa oföränderligt bestämda
kännetecken, dessa evigt gällande bevis om brottsligheten? Hvars rätt,
hvars pligt är det att föreskrifva dem? Jag har redan sagt det: lagens.
Den som bjuder straff, den bör också med all tillförlitlig tydlighet utvisa
hvad som skall straffas.»
«Gör nu vår lag detta? Ja, om hon rätt förstås, om man fastställer
hennes mening efter den klara lydelsen af hennes ord; om man ej lånar
henne nitets eller sjelfrådighetens smärre afsigter, tvärtemot alla lagars stora
ändamål, som är att vara ett lika tydligt, lika nödvändigt band på alla,
styrande eller lydande, domare eller de som dömmas. Men hvilka
kännetecken utsätter hon då på gudsförsmädelsen? Inga; och det med största
vishet. Huru vill hon då att den skall igenkännas? Utan tvifvel blott
genom sin egen tydliga natur af klar mening och grof skamlöshet. Ty
der lagarne antaga och måste antaga brottets natur såsom bestämbar genom
intet annat än sin egen tydlighet; der de med goda skäl alldeles inga finare
kännetecken utstaka, der gälla också nödvändigt blott de för hvart
men-niskobegrepp, att jag så må tala, uppfallande, oförnekliga och direkta: icke
de, som under visst hänseende kunna röja en brottslig afsigt, och under
annat hänseende åter ej röja den: icke de, som nitet, farhågan, ömtålig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
