Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varelsens alla vigter. Hon, denna cdntelligibla» frihet,
är för honom «det nödvändiga komplementet» för
spekulationen. Detta subjektift-fria förnuft, och detta
subjektets förnuftiga frihets-evangelium, har sedermera
genom Schelling och Hegel utvidgat sig till läran om det
absoluta förnuftet såsom alla tings egentliga väsen.
Idealfilosofiens djupa grundidéer, skrifver Schiller i
afseende på Kants filosofi till Wilhelm von Humboldt,
förblifva en evig skatt, och redan för deras skull måste
man prisa sig lycklig att hafva lefvat i denna tid.–
Men hvad som ännu ytterligare rekommenderar den nya
läran, är att den söker bringa den aprioriska
subjektiviteten i harmoni med erfarenhetens anspråk. Goethe sjelf
tillstår att just Kants påstående att, «ehuru alla våra
kunskaper begynna med erfarenheten, så härleda de sig
likväl icke alla från erfarenhet», måste vinna äfven hans
fullkomliga bifall.
Likasom nu Kant i theoretiskt afseende
väsentligen gjorde förnuftet till urprincip för allmängiltig och
nödvändig sanning, så gaf han äfven åt detsamma i
praktiskt afseende den principiella auktoriteten. Den
sedliga lagstiftningen hvilar endast och allenast derpå,
på det rena sjelfmedvetandet af den personliga andens
frihet. Menniskan har makten att öfver den
individuella sjelfhetens blott sinnliga drifter höja sig till den
allmänlighet, hvarigenom hon sätter för sig sjelf sitt
ändamål, i sin intelligibla, öfversinnliga andliga verld.
Hon skall derföre också återföra sin ethiska
ändamåls-bestämning till denna aprioriska makt, som är det
praktiska förnuftet sjelft. Häraf uppstår, i motsats mot den
blott sinnliga böjelsen, det så kallade kategoriska
imperativet, pligtens ovilkorliga lag, det absoluta
«skola». Viljan är i sin intelligibla (öfversinnliga)
sättning fri eller «autonom», utgående från sig sjelf, ehuru
den i sin empiriska verksamhet synes betingad (beroende).
Med ju större bestämdhet viljan bibehåller sin autonomi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
