Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möta vi, sade jag, en kraftig protest i en uppsats under
rubrik: «Anmärkningar mot den gamla folkmaximen:
det är bättre att» tro för mycket än för litet». Med
afseende på förevarande ämne yttrar författaren (N:o 32,
pag. 9—14):
«Sanningens bifall förutsätter en alldeles fri och oväld ig undersökning;
det kan icke framtvingas af fruktan, eller af löften framlockas. Skrämmas
eller lockas kan jag att efterstafva vissa satser, det vill säga härma ljudet
af vissa läten; men att förmå mig att tro, att antaga dem med ett
otvivelaktigt bifall — nej, dertill vore allt hot och allt lockande för vanmäktigt;
det vore att genom hopp eller fruktan i ett ögonblick ingifva mig
kunskaper, dem jag aldrig lärt, aldrig sökt och aldrig ägde; det vore att
komma mig att se hvad jag likväl icke ser, känna hvad jag verkligen icke
känner, och äga hvad jag icke äger. Om det är någon skillnad på drömmar
och verklighet, på dårens inbillningar och det sunda förståndets
Öfvertygel-ser, så erkännom, att den tro, som bygges på en maxim, hvars behof röjer
total brist på erkända grunder för sanningen, är svaghetens otro. — Nej,
tro uch öfvertygehe kunna blott vinnas genom en oväld ig undersökning.
Frågan, om en sak är sann, äger ej, vid en förnuftig undersökning, den
minsta gemenskap med frågan, om det är nyttigt eller skadligt att tro den.
Der egenkärleken, principen för all fråga om skada eller gagn, blandar sig
i undersökningen och vrider vårt omdöme, der blir Sjelfva sanningen en
fördom, der kan Sjelfva villfarelsen komma att gälla lika med sanningen —
hvad säger jag, huru ofta gällde den der icke mer? Jag skall medgifva
det: religionen, Sjelfva förnuftets religion innehåller sanningar, som ej kunna
fattas och bevisas af den forskande tanken, och hvilkas erkännande beror
på rättskaffenheten i vår vilja och en moralisk konseqvens i vårt tänkesätt.
Men om man förstår hvad detta vill säga, om man inser, att styrkan af
denna förnuftstro, långt ifrån att vara lånad af den egna kärlekens ensidiga
eller ensamt gällande fordringar, beror på en alldeles oegennyttig princip,
hvilken ej blott innefattar råd och anvisningar för vår egenkärlek, utan ock
föreskrifver, den heliga lagar och ovilkorligt befallande bud — eller om man
blott är nog konseqvent att finna, det, vid frågan om religionens första
sanningar, den då ej ännu antagna dogmen om de eviga straffen icke kan äga
någon inflytelse; skall man visserligen icke häraf formera något inkast mot
den anmärkningen, att frågan om nytta och skada ej får inblanda sig i
frågan om sanningen. Den gäller — den gäller i de obetydligaste ämnen,
i Sjelfva de saker, hvilkas kännedom lånar sitt värde af våra sinnliga behof;
den måste således äfven gälla i afseende på de högre och vigtigare
sanningar, vid hvilka de sinnliga behofven rätteligen ej förr än sist böra komma
i fråga. Af denna art äro visserligen religionens läror. Jag vet, att man
i allmänhet blott afmäter deras värde efter deras förhållande till vår Jyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
