Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fromma sackar, falla några tårar, sjunga några sömniga qväden och blindt
öfverlemna sig åt sina känslor är alltid lättare, och derföre äfven ljnfvare
for menniskan, än att öfva religionens moraliska föreskrifter. Hon vill
kanna hoppas allt, och göra så litet som någonsin möjligt är. Att betjena
sig af denna menniskans fallenhet, för att vinna ett stort tillopp af åhörare,
är ovärdigt en religionslärare; och att låta bedraga sig af den skenbara
gadaktighet, som ett icke moraliskt föreställningssätt åstadkommer; att tro,
att man på denna väg lättast och säkrast kan främja religionens ändamål,
egnar icke någon upplyst lärare af det rena hjertats och dygdernas religion.
Bet var icke så som dess första lärare talade. Deras dogmatiska
föreställningar ägde alltid en moralisk rigtning: de lärde ej menniskan att njuta
religionen, de lärde henne öfva den.»
«En liten anmärkning torde ock vara nödig angående den ton, i
hvilken en andelig lärare bör tala. Skall han göra det med den af ett
omedelbart .Guds sändebud? Nej, han år icke gudomlighetens, han är
församlingens organ. Det är nemligen församlingens pligt att sörja för hvarje
medlems moraliska upplysning, såsom det är statens att sörja för hvarje
ledamots säkerhet och medborgerliga rätt. Denna pligt kan det kristliga
kyrkosamfundet icke omedelbarligen verkställa: det måste till den ändan betjena
sig af vissa personer, som aflagt behöriga prof på skicklighet dertill: det
måste tillsätta lärare, som å dess vägnar skola arbeta på utspridandet af
en for allas moraliska odling nödig religionsupplysning. Den andeliga
läraren bör således tala ur en ton, som egnar en fullmäktig inför sina samlade
principaler. Talar han med myndigheten af ett omedelbart Guds sändebud,
i tonen af ett orakel; röjer han, att han vill blifva trodd utan all
granskning; framträder han med maktspråk i stället för bevis; talar han såsom
han ansåge sina åhörare för idel bofvar och sig sjelf såsom ett heligt
väsende: då tillintetgör han den rätt han ägde att offentligen och i allas namn
tala i föreamlingen; då förspiller han den aktning, som i stöd af denna rätt
honom tillkom. Han äger inga andra rättmätiga anspråk på anseenden, än
de som grunda sig på hans anspråk af församlingens fullmäktig. Är han
ieke nöjd med detta anseende, ådagalägger han i och genom några högre
anspråk att han sjelf ej derpå sätter något värde, så yttrar han brist på
aktning för sina åhörare, och i detsamma för det embete de uppdragit
honom. Han kan af dem rimligen icke vänta någon aktning, utån i den mån
han ådagalägger att hans hjerta är genomträngdt af den sanningen, att han
är för deras — icke de för hans skull. Hans stil, hans uttal, hans
åtbörder böra röja att han högaktar dem såsom varelser, mäktiga af en allt
högre förädling, danade för en stor och vördnadsvärd bestämmelse, fria och
förnuftiga medlemmar af en moralisk verld. Anständighet, beskedlighet,
vördnad för åhörare böra följa honom i lärostolen. Han skall tala ljaft
utån smicker, allvarsamt utan hot, värdigt utan svulst, enkelt men ej lågt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
