Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moraliska kallelse, skall den ock vara upphöjd öfver alla inkast, erkännas
for orthodox, vördas och älskas af alla dem, som vilja hvad de böra.»
«Men detta vare nog sagdt om de läror, som höra till det ofvan
upp-gifna första problemet. Vi gå nu till det andra och hvad det angår: om
och huruvida menniskan, då hon öfVergifver det onda och inträder på
dygdens väg, kan hoppas förlåtelse för sitt förra omoraliska förhållande, eller
att Gud icke skall låta några andra följder deraf drabba henne, än de som
äro nödvändiga för hennes vidare framsteg i det goda; så vördar och
erkänner jag med tacksamhet och innerlig tillfredsställelse hvad Bibeln derom
lärer. Jag ser deri en gudomligt-faderlig anstalt till menniskans upprättelse,
och det är mig en otvifvelaktig sanning, att Gud icke kan hafva vidtagit
den för ett till eviga plågor fördömdt slägte. — Besto mera skulle det
smärta mig, om jag såge, att försoningens lära uppblandades
medanthropo-morfistiska tillsatser, hvilka kunde gifva anledning till en evig split och den
mest hårdnackade fiendskap emellan theologerna, till djerfva anfall af
religionens fiender och till grofva missbruk af den mindre tänkande
religions-bekännaren. Funne jag att man icke behandlade denna lära moraliskt, att
man sökte dess nödvändighet i upphäfvandet af någon påstådd disharmoni
emellan Guds egenskaper och icke i menniskans behof af en moralisk
förändring, att man föreställde sig Gud som en svag despot, hvilken,
förolämpad och retad till hämd af sina undersåtares brott, läte försona sig
derigenom, att han släckte hämdens känsla i deras eller deras representants
blod, att man sade det grunden till försoningen skulle ligga hos honom —
icke hos menniskan, att det nästan icke vore någon fråga om huru hon
vore sinnad, huru hon föreställde sig Gud, huru hon skulle skickliggöras
till en försoning genom bortläggandet af sitt afviga sinne mot den eviga
kärleken, utan blott, huru Gud, likasom hedningarnes Jofur, från att vara
vred skulle blifva god igen; att man glömde den öfver allt uttryck sköna
bild. som religionens stiftare gifvit på Gud och hans förhållande mot den
botfärdige i den allmänt bekanta Förlorade Sonens historia, eller ock icke
ägde nog fadershjerta för att förstå den, och så pådiktade,gudomligheten
ett tänkesätt, som vi skulle rysa för hos en far; att man läte den oskyldige
lida straffet (som straff) i kraft af ett oerhördt tillräknande, likasom den
oskyldige kunde känna något som straff, likasom ett sådant tillräknande
vore i moraliskt afseende möjligt; att, då man ville göra detta begripligt,
man påtagligt sammanblandade en penningskuld, som kan gäldas af en
annan, med en kriminalskuld, som icke på någon annan kan öfverföras
— icke en gång med hans allrafriaste samtycke — med en skuld, som är
den mest personliga och således icke kan tillräknas någon annan än
upp-hofsmannen; då skulle, så vida allt detta icke vore ett blott försök, icke blott
blefve ansedt för en hypothes till förklaring af en försonings möjlighet,
ntan utropades för en trosartikel under skallande anathem öfver hvar och
en, som tänkte annorlunda, och man dertill med, vid försvaret af en så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
