Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan i sanning neologisk theori, beropade sig på nödvändigheten ätt tro
den i dödsstunden, för att då afqvitta sin räkning med Gud, och således
med ett tyst bifall medgåfve, att menniskan under sin lefnad, i stöd af
denna försoningslära, väl kan tillåta sig ett och annat afsteg från sin
pligt, åtminstone underlåta att bekämpa en och annan svaghet: då skulle
jag önska att äga snillets fyndighet och styrka på min lott, för att med
rätt allvar och-eftertryck visa, att en sådan lära icke kunde vara orthodox,
emedan den vore rakt stridande mot religionens ändamål, fqrvände de
naturligaste begreppen om det högsta väsendet, icke öfverensstämde med
Skriften, som omtalar denna lära blott med kärlekens språk, och ändtligen
försvagade hvarje ädel drift i menniskohjertat samt hämmade hvarje redligt
bemödande att fullgöra samvetets bud. — Nu är det mig en
tillfredsställelse, att våra theologer allt mer och mer söka gifva denna lära en
moralisk rigtning och föreställa den med Bibelns egna nttryck: och då jag med
dem erkänner ej allenast sanningen af allt hvad Bibeln lärer, utan ock
underskrifver alla de uttryck den åtminstone i grundspråket dervid nyttjar;
då jag erkänner att religionens gudomlige stiftare ädelmodigt uppoffrat sig
sjelf för verldens väl, ja, att han lidit och dödt i alla menniskors ställe,
så att hvar och en, som med en praktisk tro antager och följer hans hela
lära, slipper undergå de straff, hvilka han eljest skulle varit underkastad,
och kan hoppas förlossning från alla de följder af sina forna felsteg, som
den eviga visheten icke finner nödvändiga till dess förbättring: en
trosbekännelse, som i Sjelfva verket sträcker sig litet längre än dem, man
stundom offentligen hört af ifrande orthodoxister; så beder jag att få
frambära ett ord till frid och försonlighet — i försoningens lära. Att
menniskan, under vilkor af en moralisk förändring, kan hoppas sina synders
förlåtelse, är en sanning, som erkännes af alla sekter, af neologer och
palaio-loger, af orthodoxer och socinianer, af svedenborgianer och alla kättare af
hvad namn de vara må. Detta är utån tvifvel hufvndsaken och det
väsentliga i denna lära: och när man kommer öfverens i den, när ingen af alla
dessa nekar, att det är den kristna religionsstiftarens förtjenst, att vi
kunna äga denna uppmuntrande och till det goda stärkande förhoppning;
när alla medgifva, att Han genom sin lydnad, som det står i Skriften,
blifvit en orsak till evig salighet för alla dem, som honom lyda;
så vet jag icke med hvad skäl förnuftiga menniskor, menniskor, lifvade af
samma förhoppningar, tröstade och nppmuntrade af samma försoningslära,
barn af samma allgoda fader, och i flerfaldiga afseenden bröder, skola
tvista, smäda, förkättra, förfölja, fördömma och, som det äfven någon gång
skett, förbränna hvarandra? Hvaröfver tvistar man då? Vill man veta
huru försoningen försiggått? — Men kan man veta det? Behöfver man
veta det? Behöfver man se det, innan man kan tro Gud om godt, innan
man kan tro, att han handlar med menniskan som en vis och god fader
med sina barn? Har icke Han, som är vår ende Mästare, sagt: Salige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
