Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skans väsende och den karakteristiska skillnaden emellan henne och tingen,
så gifves det ock ingen möjlighet för henne att blifva moralisk, att äga
religion, att emottaga något högre bistånd till det goda; så försvinner jn
allt tillräknande, så upphör ju menniskan att vara menniska, och blir intet
annat än ett konstigare djur; och så kan ju Gud lika litet göra henne till
ett moraliskt väsende, som — ostmasken. Jag är långt ifrån att vilja
tillägga våra theologer så grofva och orimliga påståenden; jag har blott
velat visa, hvarthän en sträf dogmatik kan föra, och till hvilka följder ett
ensidigt betraktande af menniskan kan leda. Och jag önskade att
folkläraren häraf måtte finna, huru sorgfälligt han bör akta sig för alla öfverdrifna
och hans egen goda afsigt förstörande beskrifningar öfver det menskliga
förderfvet. Han kan och bör endast tala derom, för att ådagalägga
nödvändigheten af en moralisk sinnesändring. Han bör derföre vid sidan af
det felaktiga och bristfälliga ställa det förträffliga hos menniskan, och visa
till hvilken hög grad det kan utbildas. Detta skall vara tillräckligt att
nedslå det menskliga högmodet och sjelftycket, men det skall icke nedslå
menniskans mod, icke fylla hennes hjerta mted denna känsla af svaghet,
med detta sjelfförakt och denna misströstande likgiltighet, som gör att hon
dukar under vid anfallet af hvarje begär. — Det vore mycket att erinra i
detta ämne, men allting äger sin tid och sitt rum. Jag vill derföre
inskränka mig till följande. Då menniskan icke kan sägas vara af naturen
god, då hon endast kan blifva det genom sitt fria bemödande, då hon ^ill
den ändan är utrustad med anlag för det goda, med moraliska förmögen-:
heter; så torde hvar och en finna, att det tillstånd, i hvilket hon är, innan
hon höjt sig öfver sinnenas krets till ett rent och tydligt medvetande af
dessa förmögenheter, just är det förderf, hvaröfver man klagar. Det äger
mm icke endast i råhetens tillstånd, utan ock i hyfsningens; icke
blott då menniskan, föga öfver djuret, utan bekymmer för det
tillkommande, drifves af sina närvarande känslor och sina djuriska behof, utan ock då
hon, väckt till omtanka om sitt eget väl, skådar gerningarnes följder eller
deras inflytande på hennes val eller ve i det tillkommande, och derefter
inrättar sitt uppförande. Då nu menniskan stannar här, då hon icke vill
gifva akt på dygdens lag, som förkunnar sig för henne i samvetet, eller
om hon ock gör det, dock icke vill följa den, utan under det vil k or,
att den synbarligen skall främja hennes väl, således står färdig att efter
behof och omständigheter göra hvarjehanda undantag från sin pligt, och
lasten äger ett pris, för hvilket hon alltid är fal: — då är hon förderfvad.
Hon äger då en viss tröghet, en viss feghet, ett visst hyckleri i sin
karakter: hon har då antagit en maxim, som, ehuru icke rakt stridande mot
moraliteten, dock i grunden försvagar dess kraft, förskämmer dess renhet,
nedsätter dess värde och underkastar den egenkärlekens godtfmnande, d. ä.
alla de tusenfaldigt skiftande begär, böjelser och passioner, hvilka, lika
stridiga vindar, häfva menniskohjertat. Det värsta af allt är att då hon varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
