Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Derefter följer ett skarpt klander af Fichtes skrift,
som recensenten synes icke rätt hafva förstått. Dess
filosofiska värde bevisas bäst deraf att den är öfversatt
af Höijer.
«Det bör bär icke förbigås», heter det vidare, «(och det är det
vackraste som kan berättas till en sann filosofs ära), att öfversättareq af
närvarande arbete, Oaktadt sin enskilda öfvertygelse om rättheten af Kants
grundläggning till sedeläran, förutsätter både hos honom och sig möjligheten
af förvillelse. Så tänker och yttrar sig en man, som med redlig afsigt att
upplysa menniskor, men med sann och djup insigt af det menskliga
förståndets vanliga sviklighet, väljer den väg, som han finner tryggast, utan
minsta påstådda tvång för andra att som ofelbara orakel antaga hvad i
Sjelfva verket ej kan vara det. Det är nyttigt, icke för metafysiken för
seder, men för deras utöfning, att med denna blygsamhet hos en verkligen
öfverträffande förtjenst jemföra det sätt fullt af hetta, oknnnighet och
förolämpande oanständighet, hvarnppå den nya kritiska läran och dess
efterföljare blifvit hos oss i vissa skrifter antastade. Det är icke ntan, att stora
tvifvelsmål kunna vid denna nya lärobyggnad yppa sig, och det är icke
omöjligt, att framtiden efter en längre undersökning torde deri, som i allt
annat vanligen skett, finna misstag och brister, större eller mindre, hvad
vet man? Det är i synnerhet af en ojäfvig nödvändighet, att, innan ljuset
derom hnnnit allmännare sprida sig, hvar och en må äga frihet att efter
sitt mått af begrepp och insigter framställa sina svårigheter. Förnuftet i
sin sanning begär ingen blind påfvisk vördnad: det vore blott den
menskliga svagheten,r;8om kunde önska att förvärfva den åt sina meningar.
Förnuftet och sanningen vilja undersökas och äfven motsägas för att bättre
öfvertyga, bättre framtränga. Om någon filosof kännt, medgifvit, yrkat
denna rätt och dess nödvändighet, är det visserligen, såsom vi nyss sett, den
kritiska lärans första och yppersta efterföljare hos oss. En ton af motsatt
öfvertygelse, någon grad starkare eller någon grad lindrigare, litet lifligare
i uttryck eller litet mera undfallande, är oekså ej det som härvid bor
komma mycket i fråga. Amnet är i sig sjelft vigtigt: det angår hela filosofiens
omskapning till nytt ljus eller ny förvillelse, och det har ännu ett ganska
betydande hänseende, nemligen det vanliga sunda förnuftets otillräcklighet
till denna upplysning och nödvändigheten att återkalla i våra filosofiska
skrifter den djnpaste och svårfattligaste metafysik. Allt detta kan verka en
sammanstötning af stridiga tänkesätt, och det låter icke lätt föreskrifva sig
med hvad mått af nit eller kraftspänning en sådan sammanstötning på den
ena eller andra sidan bör ske. Men att angripa utan minsta begrepp om
hvad man angriper; att försvara utan minsta urskillning om det man
försvarar; att icke hafva någon enda verkligen egen tanka, utan ideligen strida
för ett bloft minnesgräl af lånade begrepp; att i brist på argumenter an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
