Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika både i tankar och uttryck, som man fordrar af brefstilen. Den
vanliga undflykten, att skylla på svenska språkets tröghet, måtte väl ej mera
försökas, sedan vi erhållit så många prof af dess böjlighet efter olika
vitter-hets-slag.»
«För ingen författare är det så lätt, som för den sentimentala, att af
hvar och en liten anledning knnna föras till hvilka betraktelser som helst.
Vår författare har knappast hunnit två mil ifrån Stockholm, förrän hans
kärra går sönder. Han faller ej genast på den naturliga tanken att låta
laga henne: han måste leta sig fram till någon uppbygglig anmärkning
öfver menniskan. Således påminner han sig. att han köpt sin kärra dyrt nog
af en så kallad vän, att denna vän betjent sig af författarens egenskap att
vara lätt narrad, och utan omsvep utbrister han i denna deklamation
emot egennyttan, sid. 12: «Det är denna vårt slägtes plågoande, som
alstrat alla brott, som qväft alla dygder och förknappat måttet af den
lycksalighet, som den Oändlige ämnade sin afbild. Härifrån dessa mordtåg,
som ödelagt jorden och störtat throner; dessa partier, som väpnat
medborgare mot medborgare», m. m. Och detta allt derföre, att skenorna
lossnade på författarens kärrhjul! Om Horatius läst detta stycke hade han
visst vändt om sin vers: Parturiunt monies, nascitur ridiculus mus.»
«Men recensenten torde vara skyldig att rättfärdiga flera af de
beskyllningar han gjort detta vitterhetsslag, och i och med detsamma dessa
bref. Bevis på det tillgjorda och det andliga högmodet, som är
hufvud-draget i karaktersmålningarna, saknar han ej. Författaren träffar på en
gästgifvaregård, sid. 50, tvenne officerare, af hvilka den ena igenkände
honom. «Som jag märkte», säger han, «att hans kokard och hans kungliga
fullmakt haft mycken inflytelse på hans lilla menniskosvaghet, beslöt jag
att äfven på min sida taga en ton, hvilken annars nu mer än någonsin var
främmande för mitt hjerta. Med känsla af den tillfredsställande
öfver-lägsenhet, som en högre och upplystare själ alltid äger öfver dessa
hvar-dagsvarelser, dessa insekter Och skridfän, hvilka släpa sig
omkring i gyttjan af jollret och gossaktigheten, kunde jag väl hafva
fördragit denna lilla herres impertinenta air.» Nästan i samma smak är
författarens öfverläggning med sig sjelf, sid. 91, i anledning af hans forna
älskarinna. «Förakta denna qvinna, som så hårdt behandlat dig och
uppoffrat din trogna kärlek för sina flygtiga infall! sade högmodet. — Var
hennes vän, sade hjertat, ty hon är U. —! Men denna U.— har utan betänr
kande öfverlemnat sig åt en annan, som icke är din vän, invände
högmodet, och hennes forna uppförande bör lätt leda dig på den misstankan, att
den tillgifvenhet, hon nu visar dig, endast äger fåfänga till grund. — Men
hon är dock U.—; hon är dock U.—! sade hjertat. — Och hjertat segrade.»»
En tredje resbeskrifvare, författare till «Bref under
resor i Sverge», hör till en högre klass än den före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
