Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i många afseenden vinna dess bifall. Den är utmärkt af en regelbunden
plan, mycken enkelhet och natur i händelsernas gång, väl bestämda
karak-terer och flera scener, som erbjuda ett för ögat behagligt skådespel. Skulle
den åter granskas efter det ideal, man bör göra sig af en tragedi såsom
konststycke, hvilket Schiller i sin Don Carlos och sin Wallenstein så nära
realiserat, svarar den mindre emot granskarens önskan. Han hade då till
en början kunnat fordra, att hufvudpersonen Ingiald icke så mycket’, som
här skett, blott såsom en trolös tyrann ådroge sig åskådarens
uppmärksamhet, utån att den goda synpunkt, under hvilken han kunnat föreställas,
nemligen såsom lagstiftare, intagen af sin plan att genom enhet gifva
staten mera styrka, tydligare blifvit uppgifven. Det hade äfven stått i
skaldens makt att under skydd af tidens råa tänkesätt göra hans trolöshet
mindre stötande, en rättvisa, som kanske Ingialds minne förtjent; men hvilken,
om också stridande mot den historiska sanningen, mycket hade bidragit att
öka intresset för hans person i tragedien. Att man hos Hilma och Ifvar
saknar liflighet, och hos den förra i synnerhet den svärmande fantasi i
hennes uttryck, hvilken borde vara grunden för hennes handlingar, ligger i
utförandet och ej i planen. Med mera framgång hade åskådarens intresse
blifvit deladt emellan Ifvar och Granmar, om deras språk såsom hjeltar
varit mera stolt, och hjeltemodet mera blifvit lagdt till grund för deras
strid än begäret att vinna segrens belöning. Sigurds karakter är deremot
fullkomlig, och man torde allenast kunnat önska, att hans beslnt att rädda
Ifvar blifvit något tydligare motiveradt.»
Den senare angår svenska öfversättningarne af
Schillers «Die Räuber» samt «Kabal und Liebe» och
lyder, hvad Sjelfva styckena angår, sålunda (TV: 524—528):
«Det finnes äfven i den litterära verlden en grad af mod, som bör
kallas öfverdåd; och detta öfverdåd synes utgöra hufvuddraget i karakteren
hos den talrika klass af svenska medborgare, som bär namn af
öfversät-tare. Man har länge bevisat och trott den*satsen, att mästerstycken äro
’svårast att öfversätta; men man låter icke deraf afskräcka sig. Alla
fördomsfria konstdommare hafva medgifvit, att de sorgespel af Schiller, om
hvilka här är fråga, äro utmärkta af den största originalitet både i
karakter och språk; men icke dess mindre tror man sig om att kunna lemna
dem åt allmänheten i svensk öfversättning. Recensenten har nog ofta hört
granskare, hvilka, intagna af sina vanor och en länge sammandragen ensidig
smak, äfven efter originalernas läsning, fråndömt dem sin förtjenst och
tilllagt dem fel, bestående i svulstighet, känslans öfverdrift och yrsla. Mot
dera vill icke recensenten här kämpa; men han tror sig böra underrätta den
delen af allmänheten, som blott läser de svenska öfversättningarne, att de
efter dem ej böra stadga sina omdömen om författarens snille och origina-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
