Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Förlåte han granskaren, att detta beskydd till trots likväl undersöka
huru han utredt sitt ämne: Könets domsrätt öfver det sköna.»
«Han begynner sid. 8, enligt vår vanliga svenska vältalighetstablatur,
att beskrifva hvad han icke säger. Han har dock varit visare än många
andra författare, som ofta på detta sätt så rensa sitt ämne, att ingenting
mera för dem återstår att säga. Mycken eftertanke behöfver dock läsaren,
för att rätt begripa huru författaren utreder sin sats. att könet äger
domsrätt öfver det sköna. Författaren tyckes sluta till denna rätt deraf, att det
äger förmåga att utöfva den, och denna förmåga bevisar han derigenom,
att det ägér känsla för det sköna. Att detta är rätt kan väl aldrig nekas,
äfvensom ingen granskare kunde äska att här träffa en metafysisk
undersökning om skillnaden mellan könens sätt att känna och dömma: men en
redigare föreställning om qvinnokönets sätt att dömma öfver det sköna hade
man kunnat fordra, än den som här gifves under blotta bilder, huru
känslan yttrar sig vid dessa af författaren valda situationer. Man hade äfven
kunnat vänta en uppgift, huru denna känsla för det sköna hos könet bör
•danas för att blifva regelbunden och öfvas utan att missledas; och
författaren skulle dervid icke hafva saknat tillfällen att vinna sitt
hufvud-ändamål, att vara vältalig.»
«Recensenten nekar icke rigtigheten af författarens anförda exempel;
han vill blott anmärka, att författaren bort noga bestämma de satser han
ville bevisa, innan han började upplysa dem med exempel. Det synes
äfven som skulle författaren icke medgifva könets känsla för det sköna vid
andra tillfällen, än då inbillningen ur högt spänd af ovanliga
föreställningar. Åtminstone gå alla hans exempel derpå ut; och detta torde
tilläfven-tyrs komma deraf, att han föreställt sig denna känsla blott som en instinkt,
och ej undersökt huruvida den af en högre odling rigtas och bestämmes.
Nog ovarsamt har författaren framfarit med Homerus, då han kallat
Hec-tors son Astyanax för den unga Hector: eller påminde han sig icke, att
namnens ärftlighet ännu i Homers tid icke var antagen. — Att författaren
ej var musikkännare, tyckes vara lika sannt som det är förlåtligt. Vore
han det, liuru skulle han kunna säga: «Frågen ej af könet, om det har
öra för musik? — Men frågen dem efter ett gudomligt stycke: har ni
hjerta för musik? — och deras tårar skola svara er.» — Författaren borde
ej här hafva glömt, att man ej kan dömma i en konst, till hvars fattande
man saknar organen, hvilken för musiken ligger i ett fint öra. Denna
organ kan, som alla andra, öfvas, men utan öfning är den mindre säker än
de öfriga. Den som röres af ett musikaliskt stycke har redan hvad man
kallar öra.»
«Författarens begrepp om vältalighet tyckes vara alltför nymodigt.
Man torde kanske ej nog ofta för unga vältalare upprepa den engelska
sentensen: from sounds to things. Försedda med hela det ordförråd de samlat
under läsningen af de mest beryktade oratorer, och drifna af begäret att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
